Få svenska nykomlingar på senare år har fått så god respons av kritikerkåren som Oskar Humlebo alias Moto Boy. Inte helt oväntat precis. Hans avigt passionerade sånger är så personliga och det tillhörande konstnärliga uttrycket som helhet så pass eget att ingen kollega med trendhatten käckt på svaj skulle få för sig att inte vara positivt inställd. För egen del tycker jag dock ofta sådana här hyllningsörer slår över i något som liknar grava överskattningar, men i det här fallet är det bara att göra tummen upp och stämma in i ryggdunkandet.
För visst är det så att det vilar något väldigt speciellt över Moto Boy. Han är för all del en i viss mån som det så fint heter en “aquired taste”, det han gör är inte för alla. Å andra sidan är hans alster faktiskt inte särskilt svårtillgängliga heller. Nästan varenda nummer på den fullsatta Inkonstteatern kunde karaktäriseras som croonerpop för den vemodstörstande alternativepubliken. Sånger, typ Love Is The One Thing You Can´t Pretend, Ride My Wild Heart och personliga favoriten Early Grave gav publiken klartecken att bejaka sin sentimentalitet utan skyddsnät. I det avseendet fungerar Moto Boy inte minst ur röstsynpunkt på samma sätt som Anthony & The Johnsons. Båda piporna är outsägligt sorgsna och rör sig i de högre ljusa regionerna, men frågan är om inte svensken som helhet framkallar de mest rogivande och balsamerande känslorna.
Moto Boy fascinerar, således. Och det är jag inte ensam om att tycka. På Inkonst bara stod han där med sin inpluggade gitarr och lät rösten tala medan fansen tyst och andäktigt insöp de vackra sångerna från början till slut. I hans fall behövs det inte nödvändigtvis något effektsökeri. Däremot berättade sångaren att han drömt om att ha några dansare med sig på scen, och detta passade han på att förverkliga i fredags. De båda kvinnliga klaviaturspelarna fick nämligen alternera mellan tangenterna och dansstegen, vilket innebar att vi tidvis bjöds på viftande balettinspirerad illustration av sångerna. Arty farty? Absolut, men Moto Boy kom undan med tilltaget just för att han tog det så seriöst och allvarligt utan några till synes pretentiösa undertoner.
Fast Moto Boys show står och faller förstås med sångerna, och på Inkonst var framförandet precis så inlevelserikt som man ville. Blodet formligen flödade ur varje ton han tog utan att nyanserna för den sakens skull tappades bort. Få svenska artister förmedlar så starka känslor som Moto Boy, han kastar sig handlöst ut och blottar sitt innersta utan att egentligen kräva mycket tillbaka. Allt detta framgick med all önskvärd tydlighet i fredags. Vilket förstås var beundransvärt.
Fast tack och lov fick sångaren en hel del värme och kärlek tillbaka också. För det var han definitivt värd. /Peter Eliasson
