Bägaren med oxblod står fint uppställt framför trummorna, publiken fylls upp och det är Marduks tur att mangla skåpet på plats. Det är intressant att jämföra Nifelheim och Marduk, från ett band som brinner ända ut i fingerspetsarna till det här, där alla mest ser förbannade ut. Frontmannen Mortuus ser verkligen ut att vilja slå precis alla på käften, under hela spelningen.
Men, i kombination med den brutala musiken är det inte fel alls. Det hela är som att bli överkörd av en ångvält, fast liksom på ett bra sätt… Låter förbannat bra gör det också. Black metal av den här typen gör mig sällan särskilt inspirerad, men jag förstår varför folk gillar Marduk.
Strömstadpubliken är dålig på att väsnas och Mortuus verkar ju inte bli särskilt triggad av upplevelsen. Plötsligt välter bägaren med blodet bakom honom och när en arrangör kommer vid sidan av scenen beredd med dunken tittar frontmannen bara på honom, pekar på bägaren, rycker på axlarna och går av scenen in i logen. Kom igen, vad fan. Ska det vara så fruktansvärt jobbigt att ge honom en hand? Sådant gör mig förbannad.
Jag hade väl inte väntat mig att han skulle komma tillbaka men det gör han och bägaren får till slut agera ut sin roll när han häller blodet i munnen och över bröstet. Fantastiskt äckligt och sexigt på samma gång.
Jag har egentligen inte så mycket att säga om Marduks insats ikväll, det låter bra, men jag blir i ärlighetens namn lite mätt och kanske håller publiken med då den blir glesare och glesare. De levererar det de ska och varken mer eller mindre.
