Redan dagen innan Metal Legacy höjs mina förväntningar då säkra källor deklarerar att tre grishuvuden har blivit levererade och fem liter oxblod står på kylning. Tänk att man kan bli så uppspelt över lite kadaver. Men det skvallrar ju om att det här kommer att göras ordentligt!
Metal Legacy är alltså arrangerat av två herrar från Strömstad, Stefan Haush och Jan Bratland. De har lyckats med de magnifika bokningarna NIFELHEIM, MARDUK och MAYHEM – på en och samma kväll. Bara det ska de ha en klapp på axeln för, det är ju knappt så man lyckas få det serverat på en och samma festival av större kaliber.
Kalaset äger rum på Skagerack i Strömstad, ett trevåningshus med stor potential till många olika sorters evenemang. På bottenvåningen finns en pub där man ordnat två DJ’s som kör lite softare hårdrock – perfekt för dem som vill vila öronen från manglet på våningen över, för när det inte står något band på scenen spelar DJ Mäbe black- och dödsklassiker. Mycket, mycket bra upplägg.
I merchbåset delas gratis öronproppar ut, vilket jag vill ge ett extra plus i kanten för.
Scenen är pytteliten och ytan för den stående publiken likaså. Mellanrummet mellan scen och publik är näst intill obefintligt varför fotograferna får gå en och en. Men det är egentligen inget arrangörerna kan göra någonting åt – stället är ju byggt såhär. Dessutom är det ju alltid trevligt för frontrowfantasterna att få närkontakt med deras idoler – det är nästan så att man kan känna pungsvetten från scenen kittla en i näshåren.
Jag trodde att publikytan framför scenen skulle bli ett problem, men folk får plats utan bekymmer och jag antar att det beror på att publiken är så pass utspridd, det finns sittplatser så man fortfarande ser scenen och även en stor balkong i två etapper där många hänger. Puben på nedervåningen är även fullproppad varje gång jag tar en runda dit.
Efter att ha närvarat vid alla spelningar drar jag slutsatsen att många besökare nog är här för själva umgängets skull och inte för att headbanga och få blod spottat på sig. Gamla vänner har tagit sig hit för att skåla tillsammans i en återträff där man inte sett varandra på många år. Andreas Bergh, sångare i Deathstars intygar att det är precis därför han har tagit sig hit från Stockholm. Det är antagligen också därför publiken genom hela kvällen inte känns särskilt engagerad, det är aldrig helt fullt framför scenen och publikstödet är väldigt blygsamt under alla spelningar. Folk har istället fullt upp med varandra. Lite trist, när man har sådana royaliteter på besök.
Jag vill ge stor beröm till arrangörerna, som var mycket bemötande från första mailkontakten till sista stund. Jag har aldrig upplevt ett sådant engagemang och tackar för det.
Ett minuspoäng till mikrofonkrånglet som förstörde en stor del av Nifelheims spelning, samt att ljudvolymen från DJ-båsen stundvis var väldigt hög, speciellt på bottenvåningen. Men det känns ändå som en fis i rymden med tanke på banden de lyckats få hit och att kvällen blev så fantastiskt bra. Jag ser bara nöjda miner när jag går hem och alla besökare verkar uppskatta att någon äntligen gjort en sådan här stor grej i Strömstad. Mycket bra jobbat, grabbar.
Recensioner från alla spelningar kommer under kvällen.
