Jag gick hemifrån med avlägsna förhoppningar om en mysig och stämningsfull spelning. Jag hade inte hört en enda låt innan jag gick till Babel och trots mina förhoppningar hade jag absolut inte förväntat mig att stå där i en timme och femton minuter med tårar i ögonen medan Anna Stadling vände ut och in på sitt hjärta och blottade dess innehåll.
För dig som, liksom jag, aldrig hade varit på Babel förut kan jag berätta att lokalen är en gammal kyrka. Den här kvällen var bord utställda på golvet. Där det satt ett drygt tjugotal personer. Nästan samtliga med varsitt glas vitt vin. På den lilla avsatsen ovanför stod ytterligare fem personer. Till sin hjälp hade Stadling Pecka Hammarstedt och Ola Gustavsson. Den sistnämnda känner du igen från Lars Winnerbäcks kompband Hovet. Visst känns Lars Winnerbäck-vibbarna. För mig är det mest av allt underbart men (ja, självklart finns det ett ”men”) det är också det enda som stör mig lite. Sångtexter ska, enligt mig, vara lite diffusa, fulla av metaforer och ska eventuellt inte ens gå att förstå. Anna Stadlings texter är rakt på sak. Ingenting är inbäddas eller har gjorts om till metaforer. Det förstör känslan en aning och det är det enda under hela spelningen som drar ner det helheten.
Det är synd och skam att bara trettio personer dök upp för att se den här fantastiska spelningen men det hade väll inte berört mig så djupt in i kroppen om det inte hade varit så nära och intimt. Nog för att jag är en känslosam och passionerad person som berörs väldigt av musik men att stå med tårar i ögonen under en hel spelning har jag aldrig upplevt förut.
Ska du bara se en enda spelning i år är det inte Iron Maiden du ska se. Inte heller Freedom Call eller Sabaton. Det är Anna Stadling. Det här är bland det bästa jag någonsin har sett.
