Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh och Jonas ”Skinny” Kangur möter upp mig vid pressområdet. Vi tar plats för att börja intervjun, men eftersom jag och Andreas kommer från samma hemtrakter börjas istället det sedvanliga ladsbygdspratet; Om man känner den som är släkt med den, om den krogen och den gamla musikaffären i hörnet av stora gatan finns kvar, och så vidare. De är avslappnade och pratglada.
Ni firar tio år i år. Om man jämför Deathstars nu och då, vad skulle ni säga att skillnaden är? Hur har ni utvecklats som band?
Andreas: När vi startade bandet, i och med att vi växte upp med black och death metal och spelade den typen av musik, så var den första skivan mer som ett experiment. Vi gick in i studion och hade egentligen ingen fast bild av hur det skulle bli. Vi lekte fram det mer eller mindre. Andra skivan ”Termination Bliss”, det var då vi slutade titta på vad vi hade gjort innan och bara relaterade till oss själva och jämförde oss med oss själva. Så det känns liksom som att andra skivan var den första skivan egentligen, första skivan känns mer som en demo.
Sedan har Skinny och Eric tillfört jättemycket energi till bandet som vi kanske inte hade i början.
Skinny: Ni såg ju saker ur en aspekt, det hårda och det råa i och med er bakgrund, medan vi kom in från en glammigare rock n’ roll-scen.
Andreas: Jag tror att bandet i dag är så mycket tryggare än vad det var inledningsvis och att vi egentligen håller det väldigt mycket för oss själva.
Skinny: Ja, vi har aldrig blandat in andra människor utan det är viktigt att vi får utvecklas själva.
Andreas: Alltså vi lever ju på det paradoxala i bandet, dels att vi har rötterna i den typen av extremt hård musik men också är högst förtjusta i glamscenen så det är ju liksom mötet mellan det råa och kalla och stenhårda med det visuellt uttrycksfulla som fanns i sleazeband och sådant. Grejen är, i alla fall för mig, att det är jävligt viktigt att bandet är ett frågetecken, det ska aldrig finnas någon fast idé om det utan det ska alltid vara någonting som hela tiden är i rörelse. Vi ska aldrig liksom säga att ”det här är vi”. Men mycket, mycket tryggare är vi.
Jag får känslan att det är lite mer lekfullt nu för tiden?
Andreas: Då var det mer ideolgiskt, aboslut, i och med att vi var kvar i det tänket men Deathstars idag är ju mycket mer avslappnat och vi lever mycket på att vi har den här typen av distansen och tounge in cheek-attityden och det är väldigt mycket humor och ironi. Jag tror att vi alla har ett otroligt utbyte av att driva med de egna leden vad gäller musikgenrer som dyrkar stereotyper som hårdrock och så vidare, det är otroligt roligt att driva med.
Skinny: Det är ju skygglappar på alla extrem-genrer och finns inga sätt man kan se utanför dem, man blir ju förvånad varje gång man träffar någon som är sådan.
Har era ambitioner förändrats? Vad strävade ni efter då och vad strävar ni efter idag?
Skinny: Vi har precis börjat förstå känns det som, vad det hela går ut på och hur allting fugerar. Ju större man blir desto mer lär man sig hela tiden, och ambitionerna är väl fortfarande att fortsätta så länge man tycker att det är kul.
Andreas: Ambitionen är väl egentligen bara att bandet är byggt på vänskap, vi har inget mål och vi har ingen fast idé om hur det ser ut utan det ska alltid vara en passion och så länge vi har det så kommer vi kunna fortsätta.
Har ni några speciella händelser eller minnen från dessa tio år som ni speciellt minns? Som kanske påverkat er som band?
Skinny: Självklart, det har ju varit dödsfall och allt möjligt, och även personliga kriser i samband med det. Man vet ju inte, om man hade gått runt och varit skitlycklig så kanske det hade blivit en helt annan skiva.
Andreas: Det har ju påverkat oss skitmycket, och det är rätt roligt att se, jag tror att det är få black metalband och så vidare som har varit med om mer skit än vad vi har, och sedan ändå att vi på något sätt driver med det.
Det är väl erat sätt att ta hand om det.
Andreas: Ja det är vårat sätt att skildra det. Termination Bliss handlar mycket om det, alltså relationer och privata grejer och tragik.
Har det här fått er närmare varandra också?
Skinny: Det är både och, vi har haft stora duster med varandra i ren frustration, men det tror jag väl alla band går igenom.
Andreas: Alltså vi umgås ju hela tiden, när vi inte håller på med bandet också så vi är ju ett jävligt tight gäng.
Här kommer promoter-Per in och avbryter. Det är visst fler än jag som vill ha en bit av Deathstars och vi kommer överens om att fortsätta intervjun senare på dagen, eftersom vi la halva tiden på att prata om allt annat än intervjufrågor.
Så efter ett antal timmar sätter vi oss ner igen för att ta de sista frågorna. Nu är det bara Andreas och vi fortsätter språka om folk från hemtrakterna, vad han gjort tidigare, vart han rest och vad han just nu jobbar med vid sidan av bandet (vilket överraskande är manusförfattare åt Paradise Hotel).
På hemsidan kan man läsa om att fansen får chans att vara med på specialutgåvan av Night Electric Night, genom att sätta egen prägel på och remixa tre av era låtar, ”The New Dead Nation”, ”The Last Ammunition” och ”The Fuel Ignites”. Hur föddes den här idén?
Det var Cat som kom upp med idén faktiskt i och med att folk är så himla lojala mot bandet och just att kunna få vara en del av det vi gör. Så det klart att det hade varit kul om de som sminkar och klär sig som oss också kunde få vara en del av oss.
Har ni fått in mycket bidrag?
Ja, Emil var helt knäckt, det är väldigt, väldigt mycket. Vi vet inte hur bra det är dock, tiden har inte räckt till att lyssna igenom det ännu.
Slutligen; Det ser magert ut på turnéfronten framöver. Tar ni semester?
Ja vi ska ta en paus, det behövs. Vi är ju ett band som är helt och hållet bygg på vänskap och vi umgås ju hela tiden så jag tror att det är ett nödvändigt ont att vi tar en paus även från varandra. Hälsar på polare, åker land och rike runt och gör det vi vill göra som vi inte haft tid med och sedan samla krafterna.
