Årets upplaga av Kirunafestivalen gick av stapeln första helgen i juli. Staden i sig är ingen främling för mig, mina föräldrar är uppvuxna här och många skollov och högtider har spenderats med släkten i Kiruna. Festivalen har jag dock aldrig lyckats besöka så det är med nyfikenhet jag och vänninan Emma kör in i Sveriges nordligaste (och vackraste?) stad. Jag har nästan lite svårt att hitta i centrum när det förvandlats till en festplats av stora mått. Själva området är större än jag trott, det finns flera scener samt gott om matstånd och ett väl tilltaget festivalområde. Nu jämför jag förvisso inte Kirunafestivalen med någon av Sveriges riktigt stora festivaler, utan snarare med festivaler i andra städer av liknande storlek.
Som kuriosa kan nämnas att Kiruna en gång i tiden faktiskt varit världens största stad, till ytan sett. Befolkningsmässigt är man dock en ganska liten stad, men jag tycker festivalen är relativt välfylld både under dagstid och kvällstid och det kan väl i mångt och mycket bero på att de geografiska avstånden till liknande arrangemang är ganska stora, och att man därmed lyckas dra folk från många orter som ligger mer eller mindre i närheten.
Fredagkvällen inleds med en uppvärmning i karuselltappning, för att få blodet att pumpa. Vi vinglar sedan in i ett av få öltält eftersom tonerna av Beatles-låtar kallar. Hur många coverband med Beatles-tema har man inte sett och hört genom tiderna? Måååååånga. Men det gör liksom inget, kan de hålla en ton och bjuda på lite charm så blir man ändå tjusad. Namnet på grabbarna som spelade denna kväll kan jag tyvärr inte avslöja, av det enkla skälet att det inte framgick under tiden jag satt i publiken. På det satt en munk bra. Min kompis fick dock till sin bestörtning veta att ”vi har inga chokladmunkar här i Kiruna”. Då ville hon nästan gråta en skvätt. Vad är en festival utan chokladmunkar? En bra en tycker jag, men så föredrar ju jag vanliga sockermunkar också.
Senare under kvällen går vi för att få en glimt av Amanda Jenssen. För att sammanfatta upplevelsen så kan flickan sjunga, jovisst, och hon har en säregen röst. Men vadan denna scenoutfit? Häxvarning med svart hatt och svarta kläder. Tråkigt och tantigt. Ingen spektakulär scenshow direkt. Vissa kanske anser att musiken i sig är tillräcklig för att hålla framträdandet vid liv, och kanske har de rätt. Jag har också en känsla av att det hjälper fröken Jensens image att tona ner det färgglada och sprudlande en aning för att inte blir för ”poppig”. Man får liksom känslan av att hon balanserar på gränsen mellan mainstream och cool, och att hon är livrädd för att tippa över på fel sida. Om hon hade vågat vara lite töntig tror jag dock hon hade dragit lite större publik än hon gjorde denna kväll. Du är inte rock n’ roll Amanda, så våga vara ett popsnöre hela vägen ut istället!
Några övriga artister som spelade under fredagvällen var Nanne Grönvall & Amy Diamond, Dead by April och Magnus Krunegård.
På lördagkvällen missar vi (med flit) Erik Grönwall och startar aftonen med en tur i flygande mattan istället. När karusellen svänger sig upp på högersidan knakar det högst oroväckande där jag och min vän sitter. Om och om igen. Jag håller hårt i räcket och varje gång vi är längst upp blickar jag ut mot sjöarna och bergen och ber en stilla bön. Vi överlevde och tog oss ned i Järnvägsparken för nachos. Det var dock svårt att äta och ätas samtidigt, myggen gav oss ingen matro direkt. Om ni var där och såg någon springa runt svärandes med en tallrik nachos som flög åt alla håll… så hej, det var jag. Noterade senare att lokalbefolkningen hade medhavd insektspray som man dränkte varandra i. Det ska jag komma ihåg till nästa gång.
Klockan 22 var det dags för The Ark att ta scenen. Det är inte första gången jag ser dem live, men det är första gången jag imponeras. De har liksom växt på mig under åren. Sen kan ju Ola Salo smöra som få också. Som den nyblivna fadern han är kuttrar han fram ömhetsbetygelser till ”bergets barn” och ” midnattssolens lingonrosor”. Kirunaborna alltså. Han lovar också framkalla fler sprickor i berggrunden, men menar att vi alla som bot ska hjälpas åt att flytta staden under kvällen. Smart att läsa på om staden, bli personlig och lite fjäskig. Det gillar vi. Då får man jubel och det vet proffsen The Ark. Mr Salo bjuder på sig själv och hela bandet bjuder på flera klädbyten, samt en stabil show där folket får vad folket vill ha, så att säga. Vår frontman har periodvis lite problem med rösten, men vad gör det när stämningen är på topp? The Ark och Kiruna är kärlek, för att citera en vis man.
Innan hemgång var jag med om något riktigt jobbigt. Men det tar vi senare. Först vill jag berätta om att jag faktiskt sett både Maskinen och Avatar uppträda. Några minuter i alla fall. Det var drag på båda framträdandena och en förhållandevis ung publik. Kanske är det att jag börjar bli gammal, men jag förstår inte grejen med de banden. Fast givetvis unnar jag ungdomarna att få det de vill ha. Såklart. Tycker dock varken Avatar eller Maskinen är speciellt fascinerande att titta på. Maskinen verkar lite… bakis? Vet inte vad, men jag tyckte i alla fall de såg lagom peppade ut. Avatar såg crazy ut, och då menar jag inte bra crazy.
Hittade en fin sjal i ett av de få stånd som inte sålde souvas, renchips eller andra ätbarheter, och bestämde mig sedan för att fiska upp en nalle ur en sådan där glasmonter med en klo i som man ska styra. Efter många försök avslöjar min vän till slut en hemlighet. Man måste vara snabb, ju fortare man kopplat grepp om nallen desto längre orkar klon hålla den. Efter detta avslöjande fiskar jag till slut upp den önskvärda nallen. Men dyr blev den!
Nu tillbaka till det där jobbiga i slutet av kvällen. Kent.
Man ska ju bara gilla Kent helt enkelt. Något annat är inte tänkbart. Kent är lika självklara i en svensk musikälskares hörlurar som en bakfylla är den första januari. Men för mig går de bort båda två. Jag vill inte använda fula ord, men om det är norm att älska Kent så är jag väldigt onormal. Jag står inte ut, det är som naglar mot en skrivtavla och jag lyssnar hellre på radiobrus än på Kent. Kent är min kryptonit, det är vida känt i mina kretsar. Så det var med skakiga ben och ett svagt illamående jag närmade mig scenen med Emma i släptåg, även hon något motvillig.
Där får vi stå i en halvtimma, medan den allt mer berusade (nej, inte endast av sommarkänslor – Kirunaborna kan uppenbarligen supa till) publiken växer sig bra mycket större än någonsin tidigare under festivalen. Förväntningarna är helt klart mycket stora, detta är festivalens huvudnummer, och jag kan bara hoppas att de infriades. Till slut faller det svarta skynket och showen kan börja!
Tre låtar stod vi ut. Sedan vandrade vi hem i midnattssolens sken. Trötta, men ändå riktigt nöjda efter en helg i undersköna Kiruna.
