LONDON GRAMMAR [UK]
Minimalism. Ett cineastiskt piano. En atmosfärisk gitarrslinga. En sångröst kapabel till att tina ett fruset hjärta, och vara en hjälpande hand till ett brustet. I gränslandet mellan euforisk kärlek och djup sorg befinner sig London Grammar, trion som stod för en av 2013 års stora succéer. Genom att förmedla stora uttryck och känslor med små medel har Londontrion etablerat sig som ett av den minimalistiska popmusikens paradnamn. Deras rättframma låtstycken – som centreras kring sångerskan Hannah Reid och hennes eteriska röst – besitter nästintill filmiska kvalitéer utan att överhuvudtaget göra anspråk på dem. Gruppens andra album förväntas landa inom kort, och av de hittills släppta singlarna ”Rooting for You” och ”The Big Picture” att döma har vi ett ännu mer stämningsfullt mästerverk att vänta.
JENS LEKMAN [SE]
En av våra främsta historieberättare heter Jens Lekman. Med en berättarstil rotad i det vardagliga och rättframma har han förmedlat känslor och livsöden som ingen annan. Ovanpå anspråkslösa ljudbilder låter han sina berättelser florera, och tar lyssnaren från en punkt till en annan genom ett virrvarr av känslor. Detta har han gjort sedan det tidiga 00-talet, och kanske framförallt albumet ”When I Said I Wanted to Be Your Dog” som introducerade Jens Lekman på den internationella arenan. Trots att texterna i högsta grad är rotade i hans eget liv och ofta har Göteborgskopplingar så har hela världen kunnat förstå honom – Jens Lekman är en universell berättare. I våras landade Lekmans fjärde studioalbum ”Life Will See You Now”, ett album som visade en indietrubadur i absolut högform.
HURRAY FOR THE RIFF RAFF [US]
Hurray for the Riff Raff är vad Alynda Segarra kallar sig när hon skapar bitterljuv folk- och americana. Efter att ha blivit fostrad i New Yorks hardcore-scen begav sig då 17-åriga Segarra ut på en resa som till slut fick henne att hamna i New Orleans, där hon förfinade sitt skapande genom att spela som gatumusikant. Sedan dess har hon under ett decennium gett ut ett antal samlingar med personliga låtar under namnet Hurray for the Riff Raff – både självsläppta och med hjälp av skivbolag. Hennes mest fulländade släpp landade tidigare i år och är ett konceptalbum som döpts till ”The Navigator”. Genom sitt alter ego Navita Milagros Negron behandlar Segarra både sig själv och sin egen historia, men berättar samtidigt en historia som går långt utanför henne själv. Med ett slående 8.1-betyg på Pitchforks skala är det bara att konstatera – Alynda Segarra har skapat något som kommer att lyssnas på i åratal.
JULIA JACKLIN [AU]
Det finns många som kan spela gitarr, men få som kan spela lika ärligt som Julia Jacklin. Länge trodde Jacklin att hon skulle bli en socialarbetare, men efter att ha upptäckt Britney Spears i tidig ålder valde hon efter många om och men att se var musiken kunde ta henne. Resan som då påbörjades mynnade förra året ut i albumet ”Don’t Let the Kids Win” – ett hyllat släpp om att vara 24 och inte fatta någonting. I centrum av ljudbilderna står hennes distinkta röst och genomärliga texter utan några som helst försköningar. Jacklins finstämda alt-coutry för tankarna till artister som Sharon van Etten, Angel Olsen och Courtney Barnett, och det är i det sällskapet hon hör hemma. Det här är lekfull och indieinfluerad alt-country när den är som allra mest träffsäker.
LVL UP [US]
Hårt och melodiskt – New York-kvartetten LVL UP lyckas förena båda delarna med sin alldeles egna solskensgrunge. Efter att ha ställts inför ultimatumet att antingen splittras eller lyckas skriva på för ett större skivbolag, gav bandet förra året ut lo-fi-pärlan ”Return to Love” på stora Sub Pop. Bolaget, precis som resten av världen, blev genast knäsvaga för det här bandet, som blandar det bästa av 90-talets olika indierörelser med något alldeles eget. Samtliga fyra medlemmar i bandet är ansvariga för låtskriveriet, vilket också är anledningen till varför gruppen är betydligt tightare än många andra band – alla är delaktiga i skapandeprocessen. Med känslofyllt och skrikigt gitarrspel som på bästa sätt blandas med ångestfyllda texter om livet som 20-någonting är LVL UP ett band som behövs, och som kan agera lika mycket stöttepelare som inspirationskälla.
SUNFLOWER BEAN [US]
Det har gått snabbt för Sunflower Bean. Med jangliga gitarrer, en ändlös kärlek till det sena 60-talet och låtar som låter allt än generiskt har New York-bandet gått och blivit ett av indierockens mest lovande band. Debutalbumet ”Human Ceremony” var ett av förra årets mest efterlängtade, och ett skolexempel i hur man inkorporerar vilt skilda ljud och stilar på ett och samma album. Den sammanförande faktorn är Nick Kivlen och Julia Cummings välavgränsade röster, som ofta får lov att utsmycka en vers var. Det som på pappret låter oförenligt är vardag för Sunflower Bean, som med stor artistisk integritet och kärlek tycks göra precis vad de vill. Efter att ha erövrat klubbar och blivit snackisar på festivaler världen över har det nu blivit dags för Sunflower Bean att ta sin idiosynkratiska indierock till våra breddgrader.
