Torsdag 24 januari.
Att anordna en tredagars festival i slutet på januari i Stavanger i Norge är ett ganska ovanligt initiativ. Att göra det för första gången och boka band som Mayhem, Arcturus, Gehenna, Negura Bunget och Dimension F3H är ytterligare en bedrift. Mannen som står bakom detta heter Marius Steffenssen och har en rolig förklaring till sitt ambitiösa projekt.
-Det började med att jag ville spela på lite större konserter med mitt band ”Saints in Sin” men ingen ville förstås boka oss så då började jag arrangera spelningar själv där jag satte in mitt band som support. Verksamheten växte successivt och så föddes idén till en festival.
Det är väldigt länge sedan jag kallade något så enkelt för festival. När jag får mitt ackrediteringsband står en väldigt ung person och förklarar att jag inte får knuffa på folk i fotodiket. Jaha, säger jag. Får man inte ha något kul alls? Men möts bara av en väldigt oförstående min. Allt är väldigt back to basic. Galeien är en gammal sardinfabrik i Stavangers utkant dit jag kommer efter 20 minuters bussfärd från mitt centralt belägna hotell. Betonggolv och korrugerad plåt. En scen. En pytteliten bar. En trappa upp till ett loft med lite soffor och merchförsäljning. Två damtoaletter utan lås.
I byggnaden intill finns en pub.
Torsdagkvällen drar inte speciellt mycket folk, jag tror max hundra personer, och det är fritidsgårdsstämning i den här trista miljön. Utanför är det kallt och snö. Inne är det kallt. Banden gör sitt bästa, det hör jag.
Ljå har funnits i tio år, åstadkommit en split, en fullängdare och förra årets Ep ”Klar till strid”. Jag gillar dem. De har riktigt fina kompositioner och jag gillar rytmiken men någonting i framförandet känns spretigt. Det sätter sig säkert.
Uburen dricker något ur kohorn och spelar smatterblack med lite inslag av vikingmetal och har på sig pälstrasor. Inte riktigt min grej, och efter dem spelar Shadowmind som jag saknar ord att beskriva. Jag vill heller inte uttrycka mig plumpt. Jag vill bara härifrån. Jag undrar vad det är för bokningar och jag undrar varför Dj:n spelar Iron Maiden. Jag är förfärad. Jag är uttråkad.
Men Gehenna sköter sig med den äran och är hur coola som helst liksom visuellt väldigt fina med kandelabrar på scenen. När de öppnar med ”New Blood” från 2005 års ”WW” slutar jag frysa för första gången på den här eländiga kvällen. Det både känns och hörs att Gehenna är veteraner, så smeksamt och fint som de levererar sin stilbildande black. Från ovan nämnda verk spelar de också ”Werewolf”. Att Gehenna genom åren gjort sig omaket att stöka runt lite och utforska lite olika stilar har renderat dem pondus utöver det vanliga. Som avslutning hör vi ”Pallbearer” och där och då konstaterar jag att så här vill jag att allt ska kännas och låta när jag besöker Norge. Inte bara i Norge, förresten. Så här vill jag att allt ska kännas och låta.
Fredag 25 januari
Lite mindre entusiastisk med gårdagen i ryggen anländer jag lagom till Dead Trooper från Sandvika ska gå på. Jag gillade dem på Inferno i Oslo förra året och även nu tycker jag att deras ganska underfundiga metal med kryptiska vändningar och tempoväxlingar är helt förförande. På ytan är Dead Troopers musik helt kaotisk men så låter det bara precis tills man hunnit vänja sig och då framträder de intrikata strukturerna. De är riktigt coola och därför är det synd att inte fler hittat hit ännu. Det är fredag och klockan har passerat åtta.
-Det är så dyrt att dricka ute i Stavanger, förklarar Marius Steffenssen.
-Alla sitter hemma och förfestar så jag hade inte räknat med någon större publik vid den här tidpunkten.
Steffenssen har själv åkt runt och handplockat alla mindre kända band på olika norska band battles och han är med rätta mäkta stolt över bokningarna av de mer namnkunniga. Att vid 23-års ålder kunna sätta dem på sitt CV är riktigt tufft.
-Jag tror att jag kommer att gå plus minus noll på den här festivalen. Det är det här jag vill göra, spela med mitt band och arrangera. Jag vet redan att jag kommer att göra Hostile Terrortory 2014, säger Marius Steffenssen och glider iväg med en ringande mobil.
Jag koncentrerar mig på Dimension F3H och Morfeus Dreamlord´s experimentella industri. Det är rytmiskt, catchy och väldigt ettrigt med trilska gitarrer. En bit in i setet får vi ”Superior” och i den låten tycks själva essensen av Morfeus Dreamlord´s ambitioner med den här musiken ha koncentrerats med vackraste tempobyten och snyggaste sång där han låter som en målmedveten högre kraft.
Avslutande ”Violent Fantasy” är en uppvisning i konsten att piska upp en stämning för att sedan lämna de exalterade i ett limbo, en antiklimax som gränsar till tomhet.
På tal om tomhet är det fortfarande max 100 pers i lokalen och jag börjar tro att Stavangers metalpossy har frusit inne.
Nåja, jag går till puben intill för att få nåt att äta innan Negura Bunget. Det går förstås inte eftersom köket stängde klockan tio. Festival utan kvällsmat! Jag lovar, här finns inte ens en korvmoj, än mindre en pizzaslice eller thaiwok. Jag känner mig verkligen utsatt och vet att jag kommer att vara sur med lågt blodsocker i flera timmar nu men det som verkligen fascinerar är hur man kan missa att ombesörja något så elementärt.
Negura Bunget har av många kallats Rumäniens bästa metalband och utan att vara expert på rumänsk metal så tror jag på det.
De är sex stycken på scen och de gör ett majestätiskt intryck. Klaviaturtjejen spelar emellanåt flöjt och det är långsamt och atmosfäriskt och vackert för att strax bli överraskande extremt. Jag kan inte säga vad deras låtar heter eller vad de sjunger om för allt är på rumänska men jag gillar verkligen passagen då trummisen lämnar sin plats och spelar på någon slags bräda och allt går så långsamt och känns så mystiskt fram till att sångaren skriker SATAN och alla går loss i ett helt annat tempo. Det som fängslar mig är hur ledigt och lätt de rör sig i musiken så att den nästan verkar improviserad ibland. Deras fäbless för jättelånga och såsiga intron kan jag kompromissa med. Very, very nice!
Och trevligare ska det bli, trots knorrande mage, då ett mycket lekfullt och uppspelt Arcturus går på halv ett på natten medan snön faller utanför. Simon Hestnaes är i sitt esse och dansar omkring och flirtar med publiken på bästa sätt och jag är förstås exalterad av att få höra Hellhammer på trummor och ännu mer exalterad av att jag ska få höra honom i morgon igen med Mayhem så jag nästan står och glömmer mig. Oj. Arcturus skapar magi här och nu. ”Deception Genesis” och ”Master of Disquise” är otroliga exempel på hur elegant men ändå lössläpt deras fria avantegarde black kan låta. Det blir emellanåt en övermäktigt sakral stämning framför scenen som sedan förlöses av ett highpitchat operautbrott av Hestnaes och där och då finns det inga världsligheter som spelar roll. Efter ”Shipwrecked Frontier Pioneer” frågar Hestnaes om det finns några satanister i lokalen? Det gör det. Varför skulle vi annars stå här?
Lördag 26 januari
Hail Satan! Jag tror jag klarar det här.
Jag kollar på ”Saints in Sin” och jag tycker att de framför sin deathcore på ett sätt som bör tilltala anhängare av genren. Jag tycker om band som är samspelta och som har en mission. Det lovar jag att ni hittar här.
Sublime Eyes är pigga, mysiga och från Stavanger. De bjuder på riktigt bra sväng och sångaren har fantastiska röstresurser. Det i kombination med samspelta, innovativa gitarrer i moderna dödskompositioner blir helt ok.
Att jag personligen inte föredrar moderna dödsvarianter är en annan sak, Jag hör när det är bra utfört ändå, men jag kan inte beskriva det.
Voluspaa dedikerar en låt till Stig, han som aldrig ger upp och jag gillar när sångare i black band säger ”choke on this Jesus” och jag får hjärtat i halsgropen när han hoppar upp på en högtalare och att deras musik låter som en hyllning till allt som varit är väl ok.
Throne of Katarsis kommer aldrig att bli folkliga. Det ser man ju på att de har stora kandelabrar på scen och på att trummissen sprutar eld och på att de har smink och långt hår. Smiley! Nej, de kommer aldrig att bli folkliga såtillvida att de kommer att få spillemanspriset, sälja stora upplagor och bli namnkunniga. Jag säger det igen, Throne of Katarsis kommer inte att bli allmän egendom. De är för sofistikerade, eleganta och förfinade på scen. Det är nästan hjärtslitande att höra ”Sathanas in Gloriam”. Jag blir varm och fin i hjärtat och det här bandet har förstått exakt hur BM byggs på musik, mystik och estetik. Det blir en våldsam domedagsstämning och min hädanfärd kan få sluta så här. Efter dem ska Mayhem spela.
Jag vet inte vad jag ska känna, tycka eller tro. Jag bara går ut och tar en nypa luft. Konstaterar att nu var det så här. Mayhem öppnar med ”Deathcrush”. Jag bockar och niger! En Grande Finale som inte går att toppa.
Den här festivalen var en intressant upplevelse och prövning för mig som svensk i Norge. Nu har jag lärt mig att hantera toadörrar som inte går att låsa, matbrist, konstigt taxisystem( excuise me, jag bor i Kill City ), ännu konstigare service och extremt vänligt bemötande.
I will be back!
