Stället är en sportbar i Gamla Stan och jag blir osäker på om jag kommit rätt så jag frågar vakterna om det är här banden ska spela. Och det ska dem, nere i källaren där klubben Pussy A Go Go huserar och jag känner mig genast mer hemma i de nedre regionerna där det är mörkt och mysigt än bland de fjantiga sportfånarna
När Styggelse från Göteborg gör entré ökar mysfaktorn ordentligt och deras punkiga black gör sig finfint från den här lilla scenen. Det känns exklusivt. Det hörs att Styggelse hämtat näring från den riktigt tidiga blacken och det råa, opolerade angreppet tilltalar mig mycket. Bandet har funnits sedan 2003 och under dessa tio år färdigställt några demos, en EP och fullängdaren ”Heir Today-God Tomorrow”. Nu lägger de sista handen vid uppföljaren ”No Return” som beräknas var klar senare i vår. På scen gör Styggelse ett opretentiöst intryck men hela tiden professionellt och det blir lite sådär okomplicerat och lantisraggarfolkligt och grabbigt. Med låtar som ”Hungover in a Grave”, ”We are that venom”, ”Born to Bleed” och “Vomit the Cross” etablerar Styggelse en mycket medryckande stämning och jag ser att de har en inbiten fanskara som jag gissar hela tiden växer. Men det behöver man inte vara professor för att räkna ut. En av gitarristerna, Desekrator, blir jag extra glad över att se i den här konstellationen då jag sedan tidigare är fan av hans musicerande i Pagan Rites. Och sångaren, Larsson, får en stor guldstjärna. Så ska black metal gastas fram. Eloge till Styggelse!
Efter vätskekontroll och pudra näsan-paus är det dags för Grá att framföra sin lite mer eftertänksamma black som är så koncentrerat och kontrollerat aggressiv att jag blir kolugn och jätteglad. Det är den känslan jag får av riktigt skickligt framförd och välarbetad black metal.
Jag såg Grá första gången på Klubben i Stockholm i maj förra året då de öppnade för Taake och det tyckte jag mycket om men nu är det helt andra krafter som skickas mot oss från scenen. Jag vet inte vad det är men kanske en kombination av den intima atmosfären och att vi faktiskt står i en jävligt gammal källare. ”Klagan och Längtan” är en av mina favvomelodier och det envist repetativa som jag tycker är Grás signum blir nästan outhärdligt fint.
Någonstans i mitten av setet tänder Heljarmadr på två cigarrfeta jointar som får ryka framme vid scenkanten och det verkar många tycka är trevligt. Jag tycker det är bläää.
Människorna på scenen har var och en, på sitt individuella vis, synnerligen stark karisma och bassisten som jag inte vet namnet visar prov på storartat artisteri. Han kan trollbinda men när Jan Röök och Heljarmadr hittar varandra på respektive gitarr så blir det magiskt. Där och då blir jag knäsvag. ”Döden ser, Döden tar”, ”A Coin for Charon”, ja allt låter finfint men avslutande ”Helfärd” är en styrkedemonstration utan motstycke. Med den visar Grá att de lätt placerar sig bland de främsta i genren. Perfekt!
