172 minuter Steve Vai. En klar kandidat till årets spelning
Gitarr-legendaren Steve Vai har länge varit önskad åter till Sverige. Så nu när han äntligen skulle komma till KB, Malmös bästa klubbscen, fick många av oss gåshud innan han äntrat scenen!
Det är fullt och avslappnat när jag kliver in på KB strax innan avfärd till galaxernas mystiska världar. Publiken är mogen med kanske en medelålder på 40 år och står lugnt och sansade, prydligt uppradade framför scenen.
När såväl allas hjälte springer upp på scenen som en virrande orkan så kan man inte göra annat än att stå still och häpnas av Steves magiska kraft. Han har stil. Han har energi. Han är självsäker men har samtidigt en självdistans och vågar driva med sig själv. Han utstrålar positiv energi och njuter av publikens respons i form av stora leenden eller tappade hakor!
Ljussättningen är noga planerad och faller riktigt snyggt över scenen. Ljudet är fruktansvärt bra ikväll och det går verkligen att njuta av varje ton.
Musikalist så är det till 99,6% instrumentalt förutom i två låtar varav nya The Moon And I var en av de som Vai sjöng i. Det behövs ingen sång när det är så musikaliskt att man inte vet vad man skall koncentrera sin hörsel på eller var man skall lägga blicken på! Gitarrer som slungas runt kroppen. Olika scenkläder och framförallt en futuristisk Vai iklädd en robotdräkt full med ljusslingor och laserstrålar ger en nästan huvudvärk av allt som händer på scenen. Det är gitarronani på högsta nivå och man undrar om Vai sover med sin svenska fru eller sina gitarrer?
Steve Vai har med sig ett band som besitter övernaturliga krafter och ger dem mycket utrymme (fast inte på scenen då det är trångt) och låter dem framträda med sina solon. Hur coolt är det inte att höra inledningen till Hajen på ståbas? Det artistiska finns inte bara i ljudskapandet från samtliga på scenen utan det visuella är magiskt i sig. Det är som att se ett konstverk i rörelse. Förutom Steve Vais alla olika gitarrer så spelar hans kompgitarrist Dave Weiner på tre gitarrer under en låt! Basisten Philip Bynoe som utöver sin stora ståbas har flera snygga basar att växla mellan. En elektrisk harpa fullt utsmyckad med lysdioder bemästrad av Deborah Henson.
Keyboarden som Deborah och Dave turades om, fick inte plats på scenen utan fick stå bakom högtalarna till höger.
För att inte glömma trummisen Jeremy Colson. Vilken kille! Han spelar tokigt och är verkligen trummisarnas svar på Steve Vai! Han kör korta snygga tio-sekunders solon mellan gitarrbytena vilket är genialiskt i låtuppbyggandet. Han har ett gigantiskt trumset som utnyttjas fullt ut. Hans stora trumsolo är till skillnad från de flesta trumsolon, riktigt bra genomfört och intressant. Men hans lilla trumsolo är ännu bättre och i det knäppaste utförandet. Kanske inte lika fullt galet som DADs upp och nervända trumset eller Tommy Lees bergochdalbana. Men mycket tokigare än Helloweens barn-trumset! Jeremy går nämligen fram på scenen efter ett Vai-solo, iklädd en strap-on till trumset! Med en talande döskalle fastmonterad på det gigantiska upplysta mobila trumsetet så brister man ut i skratt samtidigt som musiken som skapas på scenen är ren och skär konst i både ljud och bild.
Steve Vai ville gärna spela 5 timmar men fick nöja sig med 3 timmar och beklagade sig för att publiken inte hade stolar att sitta på som de brukar ha i USA på konserter. Men dessa tre timmarna på KB kändes som en! Steve Vai är överglad och showar, grimaserar, dansar på de mest bisarra sätt och skämtar med publik och bandet men jämna mellanrum. Han tex imiterar den svensktalande papegojan Sven i den animerade filmen Happy Feet 2, vilket innebär att han bl.a. hittar på egna ord på svenska. Han sade att hans byxor var så tighta att dem trodde att Vai var Prince, varav bandet snappt nappade och drog några toner från Purple Rain. Skämten sprutade ut som stjärnfall från stjärnklar himmel i Vais universum.
Om ingen redan var övertygad om bandets kompetens så plockade Vai upp två ur publiken som fick hjälpa dem att skapa ny musik direkt från scenen. Normalt känns det väldigt stämningssänkande och onödigt när band ska dra upp publik på scenen. Men här tog Vai det till en helt annan nivå. De två utvalda fick improvisera och skapa egna trum- och gitarrslingor genom att nynna och sjunga. Sen skulle varje medlem i bandet kopiera ljudet på sitt instrument, sen satte dem ihopa det till en låt. Det var ett påhittigt inslag och något som gick hem i publiken. Att se musikernas snabba respons och Vais kreativitet med att skapa text till musiken var omänskligt.
Detta var en afton vi som var på plats aldrig kommer glömma. Enda minuset var att de inte spelade in showen till DVD, och kanske att de inte körde de där 5 timmarna istället för 3!
Steve Vai på KB är utan tvekan en kandidat till årets spelning.
Spelningen innehöll allt:
Fantastisk musik.
Bra låtval
Makalösa musiker.
Underbar humor.
Grym ljusshow.
Kanonljud.
Fullt hus med glad publik-
