Det är en i det närmsta full lokal som väntar Haparandas hjältar när de kliver på scenen vid midnatt. Och det är en blandad skara folk, allt från stekarfrisyrer till skogshuggarskägg och längst fram – ett gäng gotare. Vad de här lackbeklädda figurerna ser i Raubtiers musik vet jag inte, i vilket fall som helst kan man konstatera att bandet tilltalar många.
Sin vana trogen inleder de med Det finns bara krig, och rusar sen vidare in i Sveriges elit. Det blir mest material från de två första plattorna, men de nya låtarna får ett lika varmt mottagande.
Tyvärr är L’Orient ingen bra konsertlokal. Scenen är så låg så står man inte längst fram är det svårt att se bandet, och ljudet är inte heller optimalt. Det blir lite paradoxalt med Raubtiers maffiga musik kontra en liten intim klubblokal. När jag såg norrlänningarna på en festivalscen för några år sedan blev inramningen något häftigare.
Men det blir ös så det heter duga i den svettiga lokalen. Publiken är med från första sekund. Det blir allsång i varje refräng, det hoppas och vevas med armarna i luften och i avslutande Låt napalmen regna ner är i princip hela publiken en enda stor moshpit.
Även om ljudbilden är något fattig framförs låtarna klanderfritt. Och när konsertlokalens ägare kommer ner till publiken, lägger armen om en besökare och hoppar med i Världsherravälde, då är det ingen tvekan om att det är Raubtiers kväll.
