Bunker Festival, Parkteatret, Oslo 24-25 augusti 2012
För första gången anordnades Bunker Festival i Oslo och den gick av stapeln under två kvällar på Partkteatret i stadsdelen Grunerlokka. Parkteatret är en gammal biograf där fåtöljer och filmduk ersatts av scen, barer, merch och Dj-bås. Under helgen står Fenriz från Darkthrone där och spelar grym musik att pausa till mellan banden. Och det är han som bestämmer. En stor skylt deklarerar ”No Requests”, så ingen behöver undra.
Bakom det här evenemanget står Kenneth Anker Nilsen som driver Neseblod Records och Hilde Hammer. De har tillsammans pratat sig fram till konceptet och ambitionen var att göra en festival i lite mindre format men med ett exklusivt utbud.
-Vi ville ha band som inte spelar så jävla ofta men som är bra och originella på något sätt, berättar Kenneth. Det ska vara värt att komma hit för att vi erbjuder något man inte kan se någon annan stans. Beastcraft är ett exempel. Det här blir deras sista spelning. Jag och Trondr Nefas hade gjort en deal om det här giget och bandet beslutade att genomföra spelningen som en hyllning till honom, fortsätter Kenneth Anker Nilsen.
Trondr Nefas avled i maj tidigare i år och var även verksam i bland annat Urgehal.
-Sedan har vi ju bokat Djevel och de spelar för allra första gången och säger att det blir den enda någonsin. Att ställa upp avant-gardemetalbandet Virus för en Black metal-publik är ju också skitkul, tycker Anker Nilsen.
Bunker är ett limiterat evenemang så tillvida att bara 200 två-dagarspass har släppts och de sålde slut bums. En-dagspassen är begränsade till 500 per dag och de är också slut sedan länge.
-Vi har inga VIP´s och knappt någon gästlista. Det här är back to basic! För banden, för publiken, för musiken, konstaterar Kenneth Anker Nilsen.
Fredagskvällen börjar med Bunker 66 från Sicilien och jag gillar verkligen deras sotsvarta thrash som blir en fartig och medryckande start på den här festivalen. Bassist och vokalist Damien Thorne kör med ekoeffekt mest hela tiden och självklara stämningshöjare är förstås låtar som ”Walpurgisnacht”, ”Lurking Demons of War” och ”Metal Redentor”. Då blir det fruktansvärt stökigt framför scenen och så ska det vara. Dessutom gillar jag gitarristens och trummisens tuffa artistnamn; ”Bone Incenerator” samt ”Desekrator of the Altar”.
Om man inte vill stå kvar inne på Parkteatret och lyssna på Fenriz låtval finns det gott om små, mysiga krogar och serveringar runt parken utanför. Det blir aningen kvavt i den gamla biografen och toalettköerna långa men när Beastcraft går på är det ändå ingen som bryr sig om sådana petitesser.
Som tidigare nämnts blev det här Bestcraft´s sista gig och nu blir jag helt tagen och det blir alla andra också till den här sammansatta och helt förtätade mörka och ofta rätt långsamma stämningsmusiken. Det är oerhört välskriven black-metal som redan betraktas som klassisk och spelningens självklara höjdpunkter verkar vara ”Beastcraft Manifest” och ”Blackwinged Messiah of Blasphemy” från 2007 års ”Baptised in Blood and Goatseemen”.
I kontrast till Beastcraft´s supercoola och vackra framträdande, då förresten också Nag från Tsjuder gästade, framstår Virus som jättetöntiga och jag tror inte att det är så lätt för dem att fånga den här publiken som nu mest går och väntar på mer klassisk black-metal. Åtminstone känner jag så och slölyssnar en stund, passar på att gå på toaletten och besöker baren innan Carpathian Forest äntrar scenen.
Det gör de under stort jubel och Nattefrost är särskilt spektakulär där han kränger omkring och ser ut som en medeltida, galen och spetälsk munk i sin kåpa och sitt smink. Dessutom en stor kniv i bältet som han emellanåt viftar lite med och eftersom Carpathian Forest inte synts till så ofta under några år är det ett mycket välkommet återseende-och hörande. Senast jag såg dem var på Inferno 2009 och det var också senaste gången de spelade i Oslo. På ”He’s Turning Blue” kommer Niklas Kvarforth in och gästsjunger och jag känner knappt igen honom. Han ser så väldigt vuxen ut. Ljudet är svinbra och de flesta som skriker efter sina favoritlåtar får också höra dem. Min är ”Return of the Freezing Winds” och med den ringande i öronen går jag sent på natten tillbaka till festivalhotellet där foajèfesten bara börjat.
Lördag, 25:e augusti, 09.00. Frukostintervju med Daniel Vrangsinn. Duscha och en promenad till Neseblod. Telefon. Läsa tidning och strax är det kväll och på programmet står Bömbers, Djevel, Taake och Shining.
Om folk är lite småtrötta efter gårdagen kvicknar de strax till då Motörhead-tributebandet inleder med ”Bomber”. Såklart! Det är alltså Abbath från Immortal, Tore från ”Old Funeral och The Batallion samt Pez från Punishment Park och Jef som sedan 1996 gjort sitt bästa för att hylla favoritbandet. Och de gör det mycket originaltroget så vitt jag kan bedöma. Framför allt är det kul att se dem exploatera varenda kliché och alla manér som jag förknippar med Motörhead. Det är bredbent och stinker testosteron och ser riktigt kaxigt ut. Abbath sträcker micken till en i publiken som kontrar med uppmaningen ”kör på, för helvete”, så de gör Bömbers och röjer av ”No Class”, ”Killed By Death” och ”Ace of Spades”. Och det verkar som om alla i publiken har lika kul som bandet.
Nästa band ut är Djevel som jag aldrig tidigare hört. Att jag inte sett dem är inte så konstigt för det har ingen annan heller gjort och enligt vad som sägs lär vi inte få göra det igen. Men det är en ytterst prominent skara som äntrar scenen och levererar riktigt cool och förfinad black-metal. Djevel är alltså Mannevond på bas, Erlend Hjelvik bakom mikrofonen, Trond Ciekals på gitarr och sång och Per ”Dirge Rep”Håvarstein på trummor. Det är rått och gjort med sofistikerad elegans som jag kapitulerar totalt inför. Någonstans i mitten tar Mannevond över mikrofonen och det markerar övergången till NettleCarrier så det blir som ett ytterst exklusivt ”köp två, betala för en”-erbjudande.
Efter Djevel/NettleCarrier är jag ganska urblåst och pausar på en restaurang runt hörnet för att orka fortsätta kvällen med Taake. Senast jag såg dem var på Klubben i Stockholm i maj men här kommer de bättre till sin rätt. Den här miljön är mysigare och kanske också för att de är på hemmaplan. De gör ett grymt framträdande. Hoest är en fantastisk scenpersonlighet och framstår som en galen despot när han lindar in sig i Norska flaggan och klampar runt och skriker NORGE! Han är så övertygande att till och med jag skulle kunna byta medborgarskap. Det lossnar riktigt med ”Umenneske”. Då blir det magiskt och som en riktigt fin avslutning sjunger Hoest och Erlend Hjelvik tillsammans GG Allin´s ”Die When you Die”. Då exploderar det framför scenen och jag som inte är så stor får lite problem när jag försöker fotografera men då kommer strax en välväxt, ståtlig viking och vill hjälpa till genom att lyfta upp mig. Helt underbart!
När Shining ska gå på är jag väldigt förvånad. Jag undrar var alla tokiga och helt distanslösa Shining-fans är. De som jag sett i andra sammanhang. Har de dött eller blivit vuxna? Det här så städat och vilsamt och gemytligt och kamratligt på alla sätt och vis. De öppnar med ”Låt Oss ta Allt Från Varandra” och jag konstaterar att den lite ungdomliga spretighet som jag tidigare förknippat med Kvarforth´s artisteri är borta. Nu är det en vuxen man med bestämda avsikter som knäböjer och kysser gitarristens rumpa. Som gullar loss i en stor hög på scengolvet med flitiga gästen Sven ”Maniac” Kristensen och som sticker fingrarna i halsen och spyr med ett leende. Bokstavligt! Förutom Maniac gästar även Hoest och Nattefrost och då blir det totalt kaos på scen men fortfarande väldigt lugnt och städat i publiken. Bassisten Christian Larsson är ljuvligt aggressiv och spottar och kastar grejer och blänger som om publikens blotta närvaro är förhatlig och Huss på gitarr är som oftast helt cool och avmätt.. Efter så många år med så många kontroversiella incidenter är det fantastiskt befriande att få se Shining i en så avslappnad miljö utan en massa korkade särlingar i publiken. När klockan närmar sig två gör Huss och den andra gitarristen som jag inte vet namnet på en Gary More-aktig improvisation och när det strax efteråt är ”tack och god natt” känner jag mig upprymd och ledsen på samma gång. Upprymd över att Shining, som jag ändå sett några gånger tidigare, var så otroligt uttrycksfulla och bjöd på en sådan kalasfin festivalavslutning. Ledsen för att så här fint och bra blir det bara alltför sällan.
Bunker 2013 kommer att hållas i samma lokaler men har utökats med en tredje dag och redan nu är fyra band bokade, Aura Noir, Condor, Negative Plane och Schizo.
Dock är tidpunkten flyttad till näst sista helgen i augusti, 22-24, och det på allmän begäran då årets tillställning sammanföll med Beyond the Gates som hölls i Bergen, också för första gången.
Det är skitbra! Då slipper jag välja nästa år.
