Klockan fem i elva kommer Josef Söreke, eller José Soracha, fram till mig och mina vänner och frågar om det är någon av oss som kan med att ställa in ljudet. Spelningen skulle börja klockan elva. Jag börjar gå runt och leta efter någon som kan med mixerbordet och hittar tillslut en kille som kommer med tillbaka. Men då är spelningen redan igång. José Soracha står och spelar helt akustiskt utan förstärkning och utan elektronik. Killen jag hämtat säger till mig, ”Du, det här är väl mycket mysigare än att koppla in han eller?”. Och ja, det var det verkligen. Det var helt rätt.
José Soracha blandar covers med eget material i blandade tempon. Men det håller hela tiden hög klass. Det är visor utan hämningar och Soracha levererar på en nylonsträngad akustisk gitarr som ingen annan. Det var Ramones, det var Shoreline på svenska, det var dansbandslåtar. Jag sitter stora delar av det egenskrivna materialet och håller tillbaka tårar, inte nödvändigtvis för att jag blir ledsen, utan för att det är så fruktansvärt bra. Det är punkigt, vackert och många gånger helt genialiskt.
Jag har sett José Soracha två gånger förut, då med helband & elektronik. Även dessa gånger har det varit riktigt bra. Men jag måste faktiskt säga att jag uppskattar det helaukustiska än mer. Publiken sitter emellanåt och gapskrattar, emellanåt är det knäpptyst med väldigt mycket spänning i luften och ibland sjunger hela skaran med i låtarna. Jag tycker att José levererar. Han sätter punkt för proggdagen på sitt eget vis. Det ända jag kan komma på att jag saknar är en lägereld som lyser upp både José och publiken i nattmörkret.
