Under eftermiddagen och kvällen har band av varierande kvalitet framträtt på scenen vid Trollsjön i Eslöv där Helldorado Rockfest arrangeras för första gången. Som namnet antyder har tonvikten lagts på rock och då företrädesvis den typ av partymusik som inbjuder till höftsväng och allsång. Två band sticker ut i programmet. Det ena är gamla punkgänget ”The Bristles” från Landskrona och det andra är dödsmetallarna ”The Forsaken”. Det här är deras första Sverigespelning sedan 2005 och det är få i den här publiken som vet vad de kan förvänta sig när de ska gå på som kvällens sista band. Klockan har passerat elva och hobbyrockarna som hetsat upp sig till föregående bands AC/DC-covers och som skrålande halsar öl är roliga att studera. Jag och mitt sällskap slår vad. Hur länge kommer de att palla? Mitt bud är en låt men när ”The Forsaken” med Anders Sjöholm på growl inleder med ”A Time to Die” från 2003 flyr de i förfäran efter 45 sekunder. Ha! Ha! Ha!
De yttre förutsättningarna är idealiska. Fullmåne. Utomhus. Första riktigt kalla höstkvällen. Vid en mörk sjö i Mellanskåne samt en av Sveriges bästa growlare i högform.
”Skåne må vara litet, men hatet är enormt”, skriker han hotfullt innan de river av ”One More Kill”. Det är åtta år sedan jag såg dem senast och givetvis har jag förberett mig på olika grader av förgubbning.
Pilutta mig, liksom!
Sjöholm är snyggare, smalare och coolare än någonsin och Nicke Grabowski håller alla i nackskinnet med sitt stabila sätt bakom trummorna. Han har en ”don`t-fuck-with-me”-attityd som verkar inspirera och mana på gitarristerna Fäldt och Persson vilka skickligt och med bravur får den stundom lite meckiga repertoaren att framstå som en smeksam och lättsinnig barnlek. Överlag utstrålar de självförtroende och uppvisar en professionalism som jag gillar kombinerad med den lite bisarra humor som följer med genren. Citat; ”Ja. Där satt den som en kniv i en synthare”. Slut citat.
Anders Sjöholm efter ”Cold Flesh Colony”.
När de avslutar med titellåten från årets kritikerrosade ”Beyond Redemption” och lämnar scenen och höstkylan blir påtaglig blir det tydligt vilket tomrum ”The Forsaken” just fyllt. I ett Sverige där Stureplans-black får en Grammy och där Eurovision-dist kallas metal så är jag glad över de fanbärare som fortfarande är true. Det är ”The Forsaken”. True!
