Regnet hinner precis avta innan Graveyard kliver på scenen och inleder med Blue Soul. Det är en blandad skara som har samlats, allt från medelåders män med borttynade hårfästen till svartsminkande ungdomar med Bring me the horizon-tishor har kommit till Munken för att se Göteborgsbandet. Det som tilltalar mig är enkelheten, de behöver ingen överdådig ljusshow och ingen pyroteknik. Det är musiken som står i centrum, mer än så behövs inte.
Graveyard fyller speltiden på strax över en timme med material jämt fördelat från de två skivorna de har hunnit släppa. En uppföljare till Hisingen Blues är på gång och ett smakprov hade inte varit dumt. Annars finns det inte mycket att klaga på, efter att ha sett bandet fyra gånger verkar det som att de inte kan ha en dålig dag. Stämningen är på topp och Joakim Nilssons pipa håller hela vägen.
Snabba rockstänkare som Evil Ways och Buying Truth kombineras med långkörare som Thin Line och No good, mr Holden. Lägg till en underbar version av Satans Finest och b-sidan Granny and Davis så får du en femplus-spelning. Lite tråkigt mellansnack, men det är när bandet böjer sina huvuden och koncentrerar sig på att ösa skiten ur sina instrument som det är som bäst, och det är vad som spelar roll.
