Allright, mina näsborrar vibrerar.
För att inte tala om min bröstkorg, fötter, tänder, händer…
Att detta är stort är det ingen som behöver tala om för mig. Jag befinner mig just nu i ett inferno av ack så skönt oljud och den mest aggressiva bas någonsin erfarit. SunO))) har klivit upp på scenen i ett av svett -klibbigt och totalt nedrökt Valley tält. Röken från olagligheter såväl som discogas är avtrubbande och på marken ligger folk i gyttjan. Utslagna. Stenade med huvudet mellan knäna, i fosterställning eller helt enkelt stående med slutna / för att inte tala om vidöppna ( intetseende ) – ögon. Detta är helt klart det mest underliga giget jag upplevt. Men så visste jag ju vad jag hade att förvänta mig. Typ. För att vara ärlig pallade jag inte hela giget; var tvungen att lämna tältet, som utanför och riktigt spöklikt, pös grön rök från alla öppningar. Men de 45 minuterna jag ändå varade var magiska. Jag älskar SunO))), musiken får mig att vilja lyfta och flyga, sväva. För en stund trodde jag nog att så även var verkligheten. Bandet lyckas verkligen fånga publiken och ta en någon annan stans, bort från verkligheten och in i mörkret.
SunO))) är inte ett band att beskåda – utan snarare erfara. Anledningen att de flesta i publiken valt att sitta eller ligga beror på att bandet ej behövs ses, i mörka kåpor och anonyma bakom dimman är det endast musiken som är av vikt. Utanför Valley tältet spöregnar det men inuti är det varmt, och kvalmigt, som i en depressiv mardröm, vilken välkomnar dig att gosa ner dig i gyttjan och låta basen slå din puls.
