Hellfest, Clisson Fankrike
Festen började redan i Paris fullpackade tunnelbana.
Hellfestresenärerna hade sedan länge börjat strömma in från närliggande flygplatser och ölburkarna var redan öppnade och urdruckna. Väl framme vid Montparnasse tågstation var stämningen hög av förväntan och otålighet. Fantastisk syn, att se en så annars ostörd vanlig järnvägstation fyllas med tusentals av långhåriga metalheads med ett enda mål : Clisson och Hellfest. Gemenskapen var ett faktum.
Detta års Hellefest lockade hela 40 000 besökare från hela världen. Själfallet utgjorde baguettesläktet majoriteten men kvoten verkade annars vara ganska jämn, 60 % fransmän och 40% internationella. På campingen härjade såväl svenskar som mexikanare, australienare, amerikaner och tyskar.
Första dagen på Hellfest, dvs dagen före portarna öppnades och Helvetet bröt ut … Spenderades på en, för var minut, växande camping. Bra organisation och gott om plats för tält, OK utbud av förväntat äckliga bajamajor men vart var duscharna? Personligen bestämde jag, samt mina kära camp kumpaner, att ta festivallivet till det yttersta – med beslutet att raggarduch under vattenflaskan fick vara lyx nog. Mysigt. Babyservetterna var i vilket fall redan medpackade så bristen på duschar funkade fint.
Det bästa med Hellfestcampingen uppmärksammades redan första dagen, då en annan spontanresenär som jag själv – utan packning, tält, sovsäck, mat och öl …. På smidigt avstånd, dvs med endast 10 minuters gångväg, men lätthet kunde inhandla camputrustning såväl som; öl, sprit, mat och annat nödvändigt. Lidl, McDonnalds och fransmännens klart godkända variant av ICA MAXI var med andra ord MYCKET välkommet att ha på lägligt avstånd.( Att öl och sprit priserna i Frankrike även är trevliga kan ju också nämnas).
Att se 40 000 metalheads invadera sömniga Clisson var även en syn som jag kommer vårda ömt. Låt mig bara summera det hela med att stämningen var hög och festen var ett faktum, bakom kyldiskarna såväl som på McDonnalds toaletter. Men för att återgå till campingen …
Campingen: bra uppdelat med torn i olika färger för den vilsne att orientera sig efter. Bra läge med närhet till festivalområdet för samtliga. En del droger, eller rättare sagt Mycket droger. Men så är ju drogkulturen annorlunda i södra Europa än gamla goda (?) Sverige. Stämningen var i vilket fall trevlig festivalen igenom – och som det brukar vara på de allra flesta metal festivaler jag besökt, var våldsamheterna få, med undantag för en annan snedtripp här och var.
Festivalområdet: Första dagen riglade sig köerna irriterande långa fram för ingången till området, men löstes snabbt upp med tiden. Präktigt med backdrop föreställande en borg vid ingången, men förvirrande med ett flertal skrivbordslampor i höghusstorlek på området. Uppenbarligen hade någon heltrippad fransk estet anlitats för jobbet. Inte desto mindre skulle jag vilja ge högsta betyg till festivalen för bra organisation och mysigt inslag med skog och franskt traditionellt kök – om än så undangömt – i festivalområdets bakersta hörn. Musslor och grillat vildsvin var inte vad jag hade förväntat mig på festival, men helt klart ett exotiskt inslag som gav utbudet extra krydda. Maten i de sedvanliga tälten var för övrigt riktigt kass – och utan undantag baguettebaserad. Där fanns kebab i baguette, hamburgare i baguette, fisk i baguette för att inte nämna pommes frittes i baguette? Okej vi är i Frankrike – men jag föredrar mina thainudlar utan baguette, tack.
I övrigt var scenerna väl utplacerade och med lagom avstånd – enda negativa var de trånga tältscenerna, varav speciellt den minsta; ”Valley” scenen, där alla enligt mitt tycke, sevärda stoner och doom band lirade sällan kunde rymma hela publiken.
Bästa med festivalområdet, eller kanske mest imponerande, var emellertid merchandise området. Har nog aldrig sett något av dess like på en så relativt liten festival Hellfest ändå är. Bra utbud där av både t-shirts och plattor. Dock för lite inom stoner genren, konstigt då ¼ av de bokade banden ändå klassas inom det området. Men så fick jag av en försäljare veta att hela skiten skulle flytta vidare till Graspop följande vecka så det förklarade varför ett så konventionellt band som typ Slipknot fanns bland utbudet på Europas enda ”alternativa” festival.
Banden: Metal, black metal, hardcore, grindcore, stoner, psykadeliskt, old school rock och så Sebastian Bach och Guns n Roses? Va .. vart kom de sista ifrån? Såg faktiskt käre Axl flamsa runt på scen under tiden jag knaprade på dagens tredje baguettemåltid tillsammans med en pinsamt liten publik. Men Nja… I övrigt var utbudet mycket bra och personligt uppdelat efter genre på de olika scenerna. Mest minnesvärda och största publik var nog ändå på Lynyrd Skynyrd där ung som gammal, oavsett musikalisk nisch, kramandes varandras axlar sjöng med i Free Bird. Eller kanske på gamla goda Blue Öyster Cult’s spelning då gubbarna dansade hysteriskt och grät i varandras armar av gammal nostalgi, det var fint.
Det sämsta: jag gillar verkligen inte att highlighta det dåliga med en i helhet bra festival men om jag måste nämna något var det bristen på brudar – vilket skapade en otroligt jobbig situation för oss få som var där. Att bli attackerad av fulla fransoser är inte min favorithobby, och även om vi inte talar samma språk stod det ganska klart att; vad som kom ur deras munnar knappast var ämnat för den prydes öron. Och så var vädret lite kasst med, men för att återgå till språket kan jag ju bara avsluta detta med att det är tragiskt att se så många unga människor inkapabla av ett enda ord på engelska.
Det bästa: att ge rosor åt en bra upplevelse och festival är min favoritdel så här kommer det!
Jag älskade att det spelade riktigt bra och aktuella stonerband 24/7 i Valley scenen. Att spritpriserna var låga, att man kunde köpa ölkannor innehållande 1 liter av antingen ljus eller mörk sort. Att organisationen var felfri, att festivalen var ren – om än gyttjig under några dagar. Att man kunde åka gratiståg från Nantes till Clisson, att det civila folket i Clisson var trevliga och gav en gratis öl. Att det fanns möjlighet att sitta i öltält vid campingen och kika på fotbills VM (även jag personligen inte tittade så gjorde verkligen andra – med stor koncentration – det). Bra var även som sagt utbudet av band samt ett fair biljettpris, 124 Euro för 30 band (jag personligen hade på mig lista) var en solklar deal, även om Nantes ligger helvetiskt långt bort för en annans vardag 😉 King Diamond satte ändock spiken i kistan över hur helskönt Hellfest ändå är. I spöregn och becksvart mörker viskade dansken ut sin sataniska lyrik över en hänryckt publik och lyckades på samma gång tajma oväder med imponerade med underhållande scenshow. Känslan av kyrkogård och ond bråd död var ett faktum.
