Upp på scen kliver ett gäng grabbar som ser ut att vara plockade direkt från Woodstock 69’. Det blir nästan lite komiskt mycket 60-70 tal över deras utseende för ett tag. Men när de sedan börjar spela sin psykedeliska, tempoväxlande, till största del instrumentala musik känns de inte riktigt lika komiska längre. De känns faktiskt på riktigt.
Jag brukar allt som oftast tycka att instrumental musik blir ganska långtråkig och enformig efter en eller två låtar. Men Abrakadabra lyckas hålla mitt intresse vid liv. Ur den originella sättningen av instrument som består av gitarr, trummor, bas, tvärflöjt, kongas och hammondorgel ljuder urflippade, galna men ack så vackra melodier blandat med råa rockkomp. Det hela känns så genomtänkt och detaljrikt. Tvärflöjten ligger och svävar runt i ett högt register medan basen och trummorna lägger en stadig grund. De har ett tillbakadraget och i mångas ögon kanske tråkigt scenspråk. Men jag tycker att det ger en känsla av skörhet och äkthet. De gömmer sig inte bakom någonting som de inte är. Abrakadabra förmedlar sin musik, sina känslosamma, melankoliska, aggressiva melodier på ett sätt som får mig att vilja stanna kvar.
Innan sista låten knackar den hammondspelande mannen på micken och säger några ord. Sedan kommer bandets ända låt med sång, som inte är det minsta sämre än de föregående låtarna. Sångaren har en mycket säregen röst som gör sig väldigt bra i sammanhanget. Dock hör jag inte vad han sjunger, antagligen på grund av de osynkade ljudvolymerna. Men just nu gör det ingenting. Inte just precis nu. Just precis här på fest i logen.
De 60-70 tals inspirerade grabbarna känns inte längre komiska eller löjliga över huvud taget. De känns genuina och äkta och det enda jag har att önska är en längre konsert. Abrakadabra öppnar festivalen på bästa möjliga vi. Abrakadabra förflyttade hela ladan 53 år tillbaka i tiden och hela vägen över atlanten.
