21.45 på Sweden Stage som tyvärr är den sämsta av Sweden Rock Festivals scener, inte på grund av sin storlek eller läge, utan på grund av sitt ljud. Allt för många band har fått sitt ljud bortblåst från denna scen och så kändes det som det skulle bli även denna kväll tyvärr.
Men efter Dimmu Borgir äntrat scenen i en nästan ogenomtränglig rökridå så hämtar sig ljudet efter en stund lagom till låten ”Vredesbyrd” som sjungs på gammel Norsk, allt känns klockrent och Dimmu Borgir visar att de är ett grymt liveband som är här för att regera. Publiken är lite loj, men det verkar inte bekomma eller störa Shagrath, Dimmu Borgirs allsmäktige frontman.
Vi får avnjuta ett trumsolo och en liveshow som med lätthet hade platsat på Festival Stage (huvudscenen på Sweden Rock Festival) vilken dag som helst. Det händer sällan att jag får gåshud på festivaler förutom när vädret är kallt, men när låten ”The Serpentine Offering” går igång med sitt övermäktiga intro så ser jag ut som en nyplockat kyckling på armarna, det följs av dundrande dubbelkaggar och så grymma riff att jag nästan fick en tår i ögat.
Denna orgie i fantastisk metalmystik avslutas med den underbart vackra och storslagna ”Progenies of the Great Apocalypse”, detta är en upplevelse värd varje spenderad festivalkrona, varje ödesmättad kilometer i vår gamla hyrda husbil och varje svordom över att en stor stark (50 cl) kostar 62 kr på festivalområdet. Tack Dimmu Borgir och hoppas att vi ses snart igen.
