Ett skönt riff på en akustisk gitarr, en snubbe i cowboyhatt med ett halmstrå i munnen. Det är inte riktigt den bilden man får när man tänker på Lamb of God. Ändå är det där första singeln ”Ghost walking” börjar. Det dröjer visserligen inte många sekunder innan stämningen slås sönder av samma riff på en elgitarr med betydligt mer distorsion.
På sitt sjunde studioalbum låter Lamb of God det tekniska stå tillbaka för att istället ta fram ett jävla ös. Bandet har en av världens bästa trummisar i Chris Adler, men här får de krångliga bitarna i låtar som ”Laid to rest” stå tillbaka för rakare (relativt naturligtvis) takter.
Det är både positivt och negativt. Det blir ett hårt och ösigt album, men utan särskilt mycket karaktär. Först i sjunde spåret ”Barbosa” bryts mönstret, det är ett instrumentalt stycke som mest fungerar som intro till kommande ”Invictus”, men som är riktigt skönt. ”Invictus” är också en av skivans bästa låtar med en bra blandning av snabbt och tungt och med ett kort men intensivt gitarrsolo.
Faktum är att andra halvan av skivan är den bästa halvan. ”Insurrection” är en av höjdpunkterna och ”Terminally unique” bjuder på lite av Chris Adlers känsla för konstiga men imponerande trumkomp. Avslutande ”King me” får ses som ett epos i sammanhanget med sina 6 minuter och 37 sekunder och maffiga upplägg. Också en av plattans höjdpunkter.
Sammantaget är det en riktigt bra skiva, gillar man hård musik ska man inte missa den för allt i världen. Helt klart bättre än föregångaren ”Wrath”, särskilt från spår sju och framåt.
Tracklist:
1. Straight for the sun
2. Desolation
3. Ghost walking
4. Guilty
5. The undertow
6. The number six
7. Barbosa
8. Invictus
9. Cheated
10. Insurrection
11. Terminally unique
12. To the end
13. Visitation
14. King me
