Det är stillsamt och inte så mycket folk på John Dee den här onsdagskvällen strax innan svenska Gadget från Gävle ska gå på men så fort de kör igång förändras stämningen att bättre matcha deras medryckande och skickligt framförda dödsgrind. Inledningsvis hör jag knappt några nyanser men det är konsekvent väl framfört likt en bulldozer i formel 1-tempo. Till ”Feed on Lies” har mina öron ställt in sig och jag uppfattar lite tempovariation och med synnerligen snygga ”Illusions of Peace” från 2006 års fullängdare ”The Funeral March” är jag helt med på noterna. Den tuffar på i gammal Napalm Death-stil och då blir jag förstås ytterligt förtjust. Det blir tydligen alla i samma grad så när sångaren försöker ta en andningspaus och klunka i sig lite öl blir han strax uppmanad att genast sluta med det och fortsätta konserten. Så det gör de med obruten frenesi. Gadget får guldstjärna av mig och jag fastnade lite extra för det riktigt tunga introt till ”Torture”. Bra,bra,bra.
Om Gadget är snabba företräder Pyramido från Malmö det rakt motsatta och sångaren Ronnie Källbäck tillkännager från scenen att de ”bara är med för att dra ner tempot”. Ja, det går långsamt och hela deras gig består av tre sludgiga doom-låtar. Jag tänker stundvis på ”Weedeater” och jag tror det beror på att Källbäck emellanåt låter som Dixie Collins där han kränger omkring och nästan tappar brallorna så alla kan se hans kallingar. Ingen i bandet kommer att få stilpoäng av Men´s Weekly som bäst-klädda men alla har ändå en säregen och cool utstrålning, var och en på sitt vis. Bassistens kompletterande vokalutbrott är riktigt stämningsfulla och Pyramido lyckas förträffligt med att trollbinda den här publiken. Jag ser idel förtjusta smil och blir imponerad av hur starka riff låtarna bygger på. Det är smart skriven musik och tål verkligen att repeteras. ”Left to Rot” från förra årets ”Salt” är fantastiskt fin och skulle lätt kunna harvas dubbelt så länge än som nu runt åtta minuter. Men, det är väl typiskt mig att aldrig vara riktigt nöjd!
Lock Up är något av ett musikaliskt vansinne men det är likväl makalöst vilsamt att lyssna till så extremt skickliga musiker. Explosiv grind framförd av scenens riktiga mönstergossar fungerar som vaniljdoftande balsam för själen. Jag har svårt att föreställa mig någon annan än Nick Barker på trummor i den här konstellationen och hans stabilitet imponerar som så ofta förr och likaså fungerar Anton Reisenegger alldeles utmärkt att fylla platsen på gitarr efter Jesse Pintados frånfälle. Men min riktiga favorit är förstås Shane Embury som jag aldrig tröttnar på, ens efter oräkneliga Napalm Death-spelningar. Jag tycker dessutom att Tomas Lindbergs skrikiga stämma passar bättre här än någon annanstans. Det går mest i ett hejdlöst tempo som i ”Brethren Of The Pentagram” men mer dansanta melodier presenteras också som ”Slaughtereous Ways” från tio år gamla ”Hate Breeds Suffering”. Och så manglar det på i drygt en timme som svischar förbi. Tomas Lindberg är ett speedat yrväder som kastar sig halsbrytande fram och tillbaka och inskränker sitt mellansnack till att omfatta låtens titel och om den hämtats från första, andra eller tredje plattan. Det räcker för vi har knappast kommit hit för att höra några monologer men han tillägnar en låt till Jesse Pintado nämligen Terrorizers ”Storm of Stress”. Ljudet är jättebra och högt så mina tänder skallrar nästan men det upptäcker jag först efter en lång stund för det är omöjligt att inte gripas av den frenetiska inlevelse Lock Up förmedlar. Sedan de avslutat med ”Cascade Leviathan” verkar folksamlingen framför scenen nästan mer utmattade än bandet. Åtminstone känner jag så!
