Valkyrja från Stockholm kliver på med en energi som kontrasterar skarpt till den stela skara som står framför den. Det verkar inte störa musikerna som klockrent levererar ”Oceans to Dust”, ”Frostland” och ”Catharsis” med fart och frenesi och det är svängigt och lätt att följa dem i vändningar och krumelurer samtidigt som det är visuellt tilltalande med corpse paint och röjiga moves. De jobbar hårt och så småningom frågar sångaren A.L. på klingande uppländska om vi vill höra någonting snabbare men det här är Danmark och jag tror att jag är enda svensk så ingen fattar någonting och jag blir lite full i fniss med tanke på att till och med danska band pratar engelska till den inhemska publiken. För övrigt är hans röst yxmördarskarp och när jag står precis intill scenen dänger han mickstativet i golvet 30 centimeter från min näsa så jag blir rädd och studsar till och missar vad som kunde blivit en riktigt cool bild. ”Welcoming Worms” från förra årets ”Contamination” är en höjdpunkt och det är oerhört tillfredsställande att lyssna på så skickliga instrumentalister och att de fullkomligt tycks ignorera den irriterande lama skaran betraktare ska de ha extra cred för. Det är professionellt. Det är black metal.
När Vader går på har fler och mer engagerade människor anslutit sig och de har folket i sin hand från första stund med inledande ”Return to the Morbid Reich” från senaste alstret. Det är riktigt fett och de här polska dödsveteranerna uppträder med sådan självklar karisma att ingen står oberörd. När de en bit in i setet river av ”Come and See My Sacrifice” står några damer längst fram med gapande munnar framför Piotr Wiwczarek, sång och gitarr, som efter sista riffet lägger sitt plektrum likt en oblat på en av sina tillbedjares tunga. Hon smaskar vällustigt på plastbiten och utstrålar sådan ren och rusig lycka att jag tror hon ska svimma när som helst. ”Carnal” från 1997 års ”Black to the Blind” fräser förbi snabbt och flyhänt och strax därpå den bombastiska och rätt dramatiska inledningen till ”I am who Feasts Upon Your Soul” som bara väller över mig med ett fantastiskt trumspel och där står det fullkomligt klart att Vaders nya material kommer att bli klassiskt. De blandar nytt och gammalt och vi får bland annat höra ”Sothis”, ”The Wrath”, ”Decapitaited Saints” och mullrande monsterhiten ”Kingdom” under vilken stämningen i lokalen transformeras till en dödsmetallandakt och som ett avslutande konstaterande framför Vader ”Helleluyah!!! (God is Dead)”. Sannerligen! Men Vader lever!
Infernius Gorgoroth har slitit med rättsliga tvister av olika slag de senaste åren men när nu stridsdammet lagt sig har Roger ”Infernus” Tiegs omgrupperat styrkorna och gjort sig redo för nya bataljer. När de öppnar med ”Bergtrollets Hevn” är det hett och kaotiskt och scenvakterna bara skakar på huvudet åt varandra och himlar med ögonen och Thomas ”Pest” Kronones sjunger som en demon och ”Aneuthanasia” är otroligt tight framförd och jag kan knappt andas och alldeles bredvid mig slåss ett gäng killar som ser ut som Pit-bulls och jag mer känner än hör ”Prayer” och ”Katharinas Bortgang”. Gänget som står bredvid mig har ställt sina ölflaskor på scenkanten och naturligtvis välter de dem och all öl rinner ut och en tjej halvligger över scenen mitt i pölen helt extatisk under ”Revelation of Doom” och Tomas Asklund trummar som han vill spräcka ryggraden på oss alla och med ”Forces of Satan Storms” är det något som peakar och i låtens lugna mittenparti tycks Gorgoroth mena att vi fått tillräckligt med stryk. Tack! Det var en styrkedemonstration och en uppvisning jag sällan vare sig sett eller känt och resten av spelningen är en vänskaplig promenad och rentav uppsluppen då ”Destroyer” övergår i ”Incipit Satan”. När vackra ”Unchain my Heart” tonat ut och jag ser ryggarna på dessa artister vet jag att de likt välvilliga despoter bara var snälla som inte åsamkade någon mer bestående men. Den här gången.
