Ett öppet brev till Metallica;
”Världens största Metalband! Vad var det som hände? Blev ni alldeles för självsäkra efter Black Album? Vi kunde förlåta er för Load och Reload där ni helt ändrade om erat sound. Vi kunde även förlåta er när ni släppte St. Anger där ni äntligen hade funnit en ny energi men slopat alla gitarrsolon då ni tyckte att det höll på att dö ut!? Med Death Magnetic gav ni era trogna fans ett nytt hopp och ni visade än en gång vilka som är störst. Så varför denna spark i magen? Märker ni inte att förtroendet för er dalar? Det är nog dags för er att sluta göra nya skivor och koncentrera er på det som ni gör bäst, nämligen att åka runt i världen och spela skiten ur stora folkmassor. 80-talet har aldrig varit så långt borta som nu. Tillsammans med Lou Reed har ni gjort ett album som inte bara är erat sämsta, det kan inte ens mäta sig med ett Linkin Park album!”
I oktober 2009 utannonserade Lou Reed och Metallica ett samarbete! Vem kunde ana redan då att detta samarbete skulle leda till något så oheligt som 90 minuter av den skränigaste musiken på flera år?
Det är enformiga riff raff från Metallica, tio minuter långa låtar där den enda variationen är Kirk Hammetts inte alltför engagerande solos. Det är inte förrän i näst sista låten, Dragon som Metallica visar vad de kan! Den är härligt tung och påminner starkt om Orion. Tyvärr rättfärdigar inte en låt nio andra.
Det stora problemet på Lulu förutom det musikaliska är en viss legend vid namn Lou Reed. Han sluddrar fram orden och försöker vara så ångestladdad som möjligt, det låter mest som fyllesnack utanför en pub.
Kontrasten mellan den snabba musiken och det långsamma pratet (sången?) blir mer obegriplig än djup och meningsfull.
James Hetfields sånginsats på Lulu är till för att förstärka refrängerna som Lou Reed pratar fram. Vad sägs om att höra James skrika ”Smaltown Girl” i bakgrunden genom hela Brandenburg Gate? ”Why do I cheat on me” under refrängen till just Cheat On Me. Spännande? Snarare mer banalt och pinsamt med en tupp i halsen.
Jag är bokstavligt talat ledsen när jag skriver det här! Det här är en supergrupp som så många andra, men till skillnad från dem så får Lulu extra mycket uppmärksamhet främst för att det är Metallica och Lou Reed. I ärlighetens namn tror jag varken Metallica eller Lou Reed bryr sig nämnvärt om hur albumet låter eller hur den mottages. Det enda de bryr sig om är att de har gjort en skiva tillsammans, enligt Lars Ulrich var det väldigt naturligt av dem att samarbeta med Lou Reed. Varken deras karriärer eller långa historia som musiker kommer att försämras bara för att Lulu inte håller måttet.
För min egen skull ska jag försöka radera detta oheliga samarbete, som borde ha stoppats redan under produktionsstadiet, från mitt minne genom att sätta mig tillrätta i soffan och lyssna på Master Of Puppets albumet tills mina öron blivit nog tillfredsställda och jag än en gång har förlåtit Metallica.
Låtlista:
Brandenburg Gate
The View
Pumping Blood
Mistress Dead
Iced Honey
Cheat On Me
Frustration
Little Dog
Dragon
Junior Dad
