Back to the 70´s
Ett fullsatt TheTivoli i kyliga Helsingborg hettar snabbt upp hela kajen så det kokar över!
Det är gubbarock för hela slanten. Trots det så är det en härlig skara blandad publik i alla åldrar. Unga killar och tjejer i In Flames T-shirts och en mognare äldre publik i flanellskjortor. Hela familjen samlad för en kväll överdos med groove och swing!
Megahypade Göteborgsbandet Graveyard har efter sommarens stora festivalspelningar åter intagit sin rätta miljö – klubbscenen. Det är så här dem skall upplevas och det är så här dem skall spela. Något TheTivoli ställer upp med, en bra scen med sin unika utformning med balkong runt om och ett kort men brett dansgolv. Att kunna ge både publiken och bandet en öppen och närgången spelning. Fansen får sina nya idolers svett droppandens på huvudet och mottager ”duschen” med öppna armar.
Det är ett sant nöje att se dessa musikälskande Göteborgare ställa sig upp och göra det de älskar och har så stark tro på. Ren rå äkta 70-tals rock utan krusiduller eller modigheter. Ordet och innebörden av en tidsmaskin dyker upp oftare än jag blinkar med ögonen! Blundar en stund och jag ser Blue Öyster Cult och Led Zeppelin spela framför mig.
Trummisen Axel Sjöberg är galet intensiv och ibland undrar jag om han är en förvirrad jazz-spelare som blivit kidnappad och piskar skinn för sin överlevnad. Intog snabbt en position så att jag lätt kunde se alla hans utspel. Fantastisk trumslagare med rätt känsla och passion för det han gör. Det syns.
Övriga karaktärer är inte sämre utan den skolöse basisten Rikard Edlund kramar tårna mellan varven och är helt fokuserad på det han gör så jag undrar om han bet av sig en bit av tungan!
Sångaren Joakim Nilssons rispiga röst är som skolad för den här musiken och det är med en skön bakåtlutad attityd han sjunger med toner som bortskrapade från en svettig brunbeige fransprydd mockajacka! Samtidigt som han står fastspikad i golvet då han som övriga medlemmar är så koncentrerade på vad de gör att de glömmer bort att lyfta på benen!
Graveyard är väldigt samspelta av sig och det är lätt att förstå all den här hypen runt bandet denna sommaren. Den musikaliska kärleken spirar och de har en underbar respons från publiken hela konserten igenom. Den snygga flower-power inspirerande backdroppen kryddas med något som de inte hade på 70-talet. En projektor som visar flummiga effekter så det ser ut som ett virvlande hål man håller på att sugas in i. Scenen utnyttjades inte alls, utan de gick ut på scenen, stod på sina platser fram tills slutet då de gick av.
Precis som Deep Purple (In Rock) är Graveyard uthuggna ur sten för att stå stadigt och orubbligt. Lite rörelse hade varit önskvärt men bara det inte går ut över den musikaliska touchen.
Golvmopparna framför scenen röjer trots att det är stilla på scenen. För musiken är så uppiggande och intensiv att det inte går att stå stilla. Äldre låtar som, Thin Line, As The Years past By och den gamla olidien (som Joakim sa) Submarine Blues. Mycket gammalt från första plattan med andra ord. Det gillar vi. Givetvis körde nyare rökare som Buying Truth, Ungrateful Are The Dead och givetvis Hisingen Blues.
Hårdrocken är tillbaka på ruta 1!
Precis så som den skall låta.
Framtiden är 70-talet.
Innan Graveyard så ställde TheTivoli upp med två andra passande aktörer inom samma stil. Först ut att värma upp publiken var Skånska Mord.
SKÅNSKA MORD
Under halvtimmen Skånska Mord står på scenen åker tankarna på flera håll. Har aldrig vågat kolla upp dem tidigare pga deras dåliga bandnamn. Så jag ställde mig framför scenen och förväntade mig dumma visor på svenska! Jag fick ett slag i huvudet direkt och blev snabbt tillrättavisad. Trots sitt bandnamn så bjuder Skånska Mord på fläskig 70-tals groove med en avslappnad framtoning. Den munspelande frontmannen Jan Bengtsson sjunger inte alls det på Svenska! Det är engelska som gäller och tur är det.
Det är riktigt härliga tracks och en lämpligare uppvärmare till Graveyard går inte att hitta. Publiken tar till sig deras musik och axlarna börjar snart rycka.
Jan står bakom ett litet podium, likt ett från en amerikansk frikyrka och spelar på sitt munspel mellan varven och det är härliga inslag i deras musik. Allt efterhand som publiken väller in i lokalen så ökar applåderna mellan varven och man ser hur manskapet på scenen tar till sig energin. Vi bjöds på lite nytt material och Black Day med sin munspelsdominerande slow-go tempo satte sig direkt i höfterna! Skånska Mord var en oerhörd positiv överraskning.
En önskan till bandet! Snälla byt namn till ett på engelska. Musiken är så kraftfull att den lätt skulle kunna slå i övriga världen men då måste publiken snabbt kunna få en inblick i vad som erbjuds.
SPIDERS
Kvällens andra kompisband var Göteborgska SPIDERS.
Likt Skånska Mord fick de med en halvtimme att visa upp sig. Med sig hade de en stor påse gott och blandat att bjuda på med smaskig upp-tempo 70-tals rock. Lite snabbare än SM och med en marackas-svingande Ann-Sofie Hoyles som även hon försökte sig på lite blåsande i munspelet. Tyvär inte lika skicklig på munspelet som Jan briljerade med tidigare under kvällen. Under de två första låtarna kändes det som om det gick på halvfart och låtarna kändes lite svaga.
Men så plötsligt blir det en kovändning. Tempot ökar. Inte en utan två växlar läggs i och det blir som ett helt nytt band efter tio minuter! Det blir ösigt och svängigt och publiken är direkt med på tempoökningen. Basen är fyllig och vibrerar snyggt över den gungande publiken.
Trummorna är distinkta och bestämda. Musiken är rätt på och Ann-Sofies röst blir starkare och starkare för varje låt. Tyvärr när den väl kommer till sin rätt så är det slut! Tyvärr sänktes tempot mellan låtarna då det verkligen var dött på scenen. Så fort de började spela igen så var det dock andra bullar.
http://www.myspace.com/graveyardsongs
http://www.myspace.com/wearespiders
http://www.myspace.com/skanskamordmusic
