Det första jag hör när jag kommer in på Kulturbolaget är vakten som utbrister ”De kunde ha spelat på en mindre scen med tanke på hur många biljetter de har sålt!” När jag kommer in i själva lokalen så är det väldigt glest, det är mest äldre människor som sitter ner och minglar med varandra. På scengolvet är det helt dött, scenen däremot är full av instrument. Min första tanke som dyker upp är; Hur ska de få plats på scen? Ett band som består av nio personer, ett band som annars spelar för över 10000 människor, ett band som har en gigantisk scenshow får nu banta ner för utrymmets skull.
Jag kommer att tänka på vad vakten sa och publikantalet ikväll ligger på ungefär 200 personer.
Om det inte redan framgår tydligt på bandnamnet så är Brit Floyd ett coverband för ett litet engelskt rock band kallat Pink Floyd! Ni kanske har hört talas om dem? De har hits som ”Another brick in the wall, Wish you were here, Comfortably numb, Echoes”, listan kan göras väldigt lång.
Det speciella med coverband är att man inte riktigt vet vad man får när man ser dem live. Är det ett gäng musiker som försöker härma originalet eller gör dem något nyskapande med den redan existerande musiken? Jag skulle vilja säga att Brit Floyd är det sistnämnda! Och det är helt brilliant!
Som jag skrev så är hela showen brilliant, vi får ta del av tre timmar musikhistoria, inklusive 20 minuter välbehövlig paus.
Det hela börjar med att bildskärmen bakom trumsetet sätts igång, vi ser en fem minuters kortfilm som blandar animationer med live klipp, olika skivomslag och jordens uppgång. Det går in i ”Shine on you crazy diamond”. Från första stund bandet kommer in på scen så har de en sådan stark känsla och äkthet, man får rysningar från första stund.
Det är det som kännetecknar kvällens spelning, känsla och äkthet. Från öppningslåten ”Shine on you crazy diamond” till slutlåten ”Run like hell”, Damian Darlington och Ian Cattel spottar ur sig hits efter hits med en sådan stil, sådan finess och vågar jag skriva – kärlek? Det är så nära och likt självaste Gilmore, Wright, Mason och Waters och de backas upp av kompetenta musiker och körsångare. En speciell eloge till körtjejerna som förhöjer låtarna med sina ljuva stämmor, speciellt Ola Bienkowska under ”The great gig in the sky” som tar låten till nya höjder, vars toner endast kan mätas mätas av Ian Gillan (Deep Purple)
Det som är nerbantat här ikväll på KB på grund av utrymmet är ljussättningen och den vanligtvis stora bildduken som projicerar kortfilmer i samband med låtarna. Nu är det bara en liten bildduk som hänger bakom trumsetet. Visst får man göra lite kompromisser när man står på en liten scen, till exempel i vanliga fall har Brit Floyd en barnkör på scen under ”Another brick in the wall”, nu har de bara förinspelad barnsång istället, mäktigt men det kunde ha varit så mycket större och man känner sig lite snopen.
En sak som de har lyckats extraordinärt med, det är ljudet! Jag kan störa mig på band där rösten dränks av musiken, sådant var det inte i det här fallet. Man hör vartenda ord, man hör varenda ton av instrumenten och ändå stod jag längst fram vid högtalarna där man vanligtvis inte hör någonting alls.
Jag blir förundrad över hur tekniska Pink Floyd egentligen var, banbrytande för sin tid med sin progressiva rock! Och det är lite skrämmande hur sakta (egentligen snabbt) musikindustrin utvecklas, inte många band kommer upp i samma magnitud när det kommer till det tekniska. Brit Floyd är en frisk fläkt som tar vara på den gamla progressiva rocken i ett musiksamhälle där allt ska vara snabbt och skitigt!
Detta är en kärleks tribute till ett av Englands största rock band! Detta är inte Pink Floyd men det är så nära man kan komma och herregud vad bra det är!
Bäst: Another brick in the wall och Comfortably numb.
Sämst: Utrymmet!
Fråga: Hur kommer det sig att ett sådant här stort band som har sålt ut arenor runt om i världen får spela på en liten scen som KB?
Och borde inte ett lika grymt tribute band till Led Zeppelin komma snart?
Låtlista:
Shine on you crazy diamond
Learning to fly
High hopes
Welcome to the machine
Mother
Money
Us and them
Pigs
Flying high
Paus (20min)
Echoes
The wall
Time
The great gig in the sky
Wish you were here
Another brick in the wall
Comfortably numb
Extra:
Run like hell
Band:
Damian Darlington: Musical Director, guitar, lapsteel and vocals
Ian Cattel: Bass guitar, vocals
Bobby Harrison: Guitar, vocals
Rob Stringer: Keyboards, vocals
Arran Ahmun: Drums
Carl Brunsdon:Saxophones, bass guitar, acoustic guitar, percussion, keyboards, clarinet
Emily Jollands, Jacquie Williams, Ola Bienkowska: Vocals
