Tyskarna krossar allt i sin väg!
Udo Dirkschneider. Den lille mannen med den stora rösten!
59 fortsätter att imponera med sin speciella röst som är lika rasslig som alltid.
Den nya turnén som är baserad på senaste släppet REV RAPTOR har nått Sverige. Först ut för att smaka på tyskarnas artilleri är KB i Malmö. Tyvärr bemöter vi inte tyskarna med en fullsatt lokal, som de utsålda spelningarna i Finland i veckan. Istället får UDO nöja sig med en halvfull lokal men får en energirik publik istället. De ca 350 personerna som var där visade att de kan stå upp för Malmö i alla fall.
Första låten, albumtiteln Rev Raptor var en kick-ass låt att köra över publiken med. Klassiskt UDO-tyngd med en djupt tuggande melodi. Dominator fortsätter det tunga soundet och UDO och hans soldater marscherar över scenen och KBs väggar riskerar att sprängas sönder! Höjdarlåt efter höjdarlåt avlöser varandra utan tråkigt mellansnack. Det är pang på rödbetan precis hela tiden. Man hinner inte återhämta sig efter alla käftsmällar som riktas mot publiken.
Efter att ha blivit bombarderade med låtar som Thunderball, Independence Day och nya tuffa Leatherhead från nya plattan, är det ingen som står stilla. Första halvan är galet bra och de nya materialet är underbara live. Leatherhead kommer med stor säkerhet bli en ny favoritlåt live. Både för fansen och från UDOs sida. Blytung och rak på i sann UDO-anda.
Den oftast väldigt utdragna Princess Of The Dawn kan bli hur lång som helst, beroende på publikens sångförmåga och lungkapacitet. Vid ett parti i slutet av låten brukar Udo testa publiken och se hur länge de orkar hålla på utan att några ger vika, vilket han gjorde även denna kväll. Lyckligtvis blev det bara mellan-varianten i Malmö.
Något som verkar ha blivit en standard idag är alla dessa gitarr- och trumsolon. När det väl kom ett gitarrsolo, som jag fruktade, så var det från ”fel” gitarrist! Accept-veteranaren Stefan Kaufmann har tonat ner sin spelstil på ett sådant sätt att Igor Gianola skall få möjligheten att glänsa. Inget fel i det alls då Igor är en mycket skicklig gitarrist.
Tyvärr ät inte hans solo något att hurra för. Inte förens efter 5 minuters tillintetsägande oljud kliver han ut bland publiken. Publiken hamnar i extas och alla vill fram och ta en bild eller få se han spela på riktigt nära håll. Det sköna med solot ute i publiken var att Igor, som lös som en sol, kunde gå runder och spela utan att ha en vakt med sig. Skönt att det finns fans som inte blir för närgångna och vet var gränsen går. Ljudmässigt var det en plåga men väldigt kul händelse.
Trumsolot som kom några låtar senare var däremot en snattrande fronteld. Det exploderande ljudet följdes av ett högst epileptiskt vitt blinkande ljus. Stod bara och tänkte på hur många som kanske fick epilepsianfall bakom mig! Varningstext på biljetterna i fortsättningen kanske?
Scenen är snyggt upplagd utan några monitorer längst fram vilket gör att bandet kommer närmare publiken. Det gigantiska trumsetet var inramat av en kraftig metallram med inbyggd belysning och med två gigantiska ljusväggar sidan om. Bakom Francescos huvud, fans t.o.m. cymbaler som aldrig användes! Inte ens under evighets-trumsolot! Men vad gör det när han är en jäkel på att piska skinn.
Så det visuella krimskramset med extra pukor och cymbaler kunde Francesco skippa utan att känna sig ”mindre”.
Vill du ha din dammiga matta damm-piskad? Ring Franscesco Jovino så bankar han skiten ur den!
Det visades upp spelglädje och toppenhumör från den tyska armén och Accept-kompisarna Udo och Stefan Kaufmann bröstades och stångade sig igenom konserten. Den snart 60-årige frontmannen levererar and still going strong! Både med sång och närvaro.
Efter avslutande Two Faced Woman så kliver ett svettigt UDO av scenen för att snart kliva på scenen igen och braka loss med elaka The Bogeyman och Accept-allsångsdängan Metal Heart. Under Metal Heart så får Fitty Wienholds bas mer utrymme. Basen tuggar sig igenom KBs väggar och pulveriserar resterna som blivit över efter kvällens bombnedslag! Publiken är i extas. Igen!
När de åter kliver av scenen så visar publiken att de inte är mätta, utan vill ha ännu mera. Då stiger UDO på ytterligare en gång och kör Balls To The Wall.
Fullständigt genial setlist. En bra blandning av gamla och nya UDO låtar plus några superhits från ACCEPT tiden. 110 minuter 1:a klass underhållning.
Rev-Raptor
Dominator
Thunderball
Leatherhead
Independence Day
Screaming for a Love-Bite (Accept cover)
Heart of Gold
Vendetta
Princess of the Dawn (Accept cover)
I Give As Good As I Get
Gitarr Solo
Neon Nights (Accept cover)
Break The Rules
Man and Machine
Trum Solo
Living on a Frontline
Up to the Limit (Accept cover
Two Faced Woman
————————————
The Bogeyman
Metal Heart (Accept Cover)
————————————
Balls To The Wall (Accept cover)
