Att det egentligen inte behövs någon uppföljare till Alice Coopers bästa skiva är inget som behöver diskuteras. Såna här skivor lever sällan upp till sina föregångare, särskilt inte när det har gått 36 år sedan första skivan släpptes.
Men nu är det som det är, och man får försöka se bakom titeln och framför allt det gräsliga omslaget. Tyvärr börjar det inte så bra med ”I am made of you”. En lugn låt med en autotunad (!?) Alice är inget bra öppningsnummer. Men sedan lyfter det!
”Coffein” är en rak rockstänkare som borde öppnat skivan. En av de bästa låtarna på plattan. ”The Nightmare Returns” är ett slags mellanstycke som känns mest som ett intro. Varför den inte ligger först på skivan är ett mysterium. ”A Runaway Train” känns som Rolling Stones på Coopers vis, och ”Last Man On Earth” är riktigt intressant. En bluesig låt med blåsinstrument istället för elgitarrer där Alice berättar om hur han vaknar upp och upptäcker att han är, just det, the last man on earth. Lustigt nog avslutas låten med applåder från en publik…
”The Congregation” är den här skivans svar på ”Department of youth” från orginalet. En av de bästa låtarna! ”Disco Bloodbath Boogie Fever” är den märkligaste låten. Som titeln antyder är det disco som gäller, och framför allt rappar Alice i verserna! Låter kanske avskräckande, men låten är förvånansvärt medryckande. ”Ghouls gone wild” är en ganska svängig historia som skulle kunna ackompanjera en skoldans i helvetet.
Det är både hårdrock, disco och blues som trängs på samma skiva. Men som huvudpersonen själv sagt, Alice kan göra precis vad han vill.
Alice har släppt flera bra skivor under 2000-talet, men frågan är om detta inte är den starkaste sedan Brutal Planet. Man kunde strukit några låtar, 15 stycken är lite väl tilltaget, men faktum är att skräckstämningen sitter där den ska och nästan alla låtar är riktigt bra.
