Opeth kliver helt och hållet över till den snälla sidan med denna fullängdare som är helt i progressiv rock.
Liksom på Damnation är inte låtarna lika långa som vanligt, här finns bara två spår över åtta minuter. Den ”hårdaste” låten skulle väl vara Slither, vilken mer för tankarna till AOR än till någon av de tidigare föredömena i bandets repertoar.
Musiken som Opeth gör har aldrig varit simpel, men med Heritage gräver de kanske ytterligare ner sig i det tekniska i musiken. Tyvärr får jag säga, för personligen är det här lite för mycket för mig. Det finns liksom en gräns för hur mycket jammande jag orkar med, och det här blir lite som att komma in i ett improvisationsrep. Och gå därifrån för att man blir uttråkad.
Jag brukade bli fångad av Opeth’s musik, men nu hör jag inte det här vackra, sårbara eller kraftfulla längre. Inte en enda låt sätter sig på minnet, trots att jag lyssnat på plattan om och om igen.
All respekt åt bandet, kvalité och skicklighet kan man berömma dem för i all evighet, för de är tokduktiga musiker med fantastiskt material i bagaget – men Heritage ger mig ingenting. Det här blir bara… tråkigt.
Spår
1. Heritage
2. The Devil’s Orchard
3. I Feel the Dark
4. Slither
5. Nepenthe
6. Häxprocess
7. Famine
8. The Lines in My Hand
9. Folklore
10. Marrow of the Earth
