När Nomads drar sitt första riff är det glest i lokalen men det fylls snabbt på med gamla rockrävar som sett dem förr och gillar vad de ser. Nomads har blivit lite segare med åren och låtarna från den kommande plattan, med arbetsnamnet Solna, var inte fullt lika ösiga som man är van vid när det gäller Nomads Även om de själva sagt att den kommande skivan låter ”precis som vanligt”. Efter ett tag gick det dock lite snabbare på scenen och både bandet och publiken blev ordentligt uppvärmda. Uppvärmda för huvudattraktionen så klart.
Michael Monroe och hans band kliver – eller snarare dundrar – in på scen och trampar gasen i botten direkt. De öppnar med Trick Of The Wrist och sen matar de på. De blandar låtar från sin egen platta Sensory Overdrive, Mikes gamla band Demolition 23 och självklart Hanoi Rocks. Om man känner till The Wildhearts är det lätt att höra att Ginger skrivit större delen av de nya låtarna, och även om Ginger själv inte längre är med i bandet så finns känslan kvar. Dregen, som ersatt Ginger i bandet, ser dock ut att trivas utmärkt. Han röjer, studsar, hoppar och verkar ha jävligt kul. Inte för att han precis stod i ett hörn och skämdes med Backyard Babies, men man får känslan att Michael Monroes band är en nyförälskelse för honom.
Publiken består av det vanliga vardag-på-Debaser-folket; medelålders rockers som inte röjer i onödan. Men under Back To Mystery City och Malibu Beach Nightmare förvandlas fotstampandet till hopp och nävar i luften. Michael själv verkar känna starkast för sin senaste hit ’78, han menar varje ord han sjunger och ser extra lycklig ut där han studsar runt. Ljudet i lokalen är sådär, men perfektion skulle inte passa ihop med det här gänget – som även om de är rysligt tajta och bra musiker – ändå har charmen kvar, som många arenaband saknar.
När det är dags för extranummer är Johnny Thunders I Wanna Be Loved först ut, sen Hanoi Rocks Taxi Driver följd av I Feel Alright, en cover på The Damned, som i sin tur har snott den av The Stooges – men då hette låten 1970. Både versionen från The Damned och den från The Stooges låter trötta och mesiga om man jämför med Michael Monroes. Och det är lätt att tro honom – Michael Monroe ser ut att må bättre än någonsin.
