Darknote spelar underfundig och melodiös döds inför en mycket sparsam publik på The Rock den här lördagskvällen. Det är lite synd eftersom isländska band inte gästar oss så ofta men de som tagit sig till klubben bjuds på tekniskt sväng, suggestiva trummor och lekfulla gitarrer som låter improviserade men är väldigt inrepeterade och välskrivna. Darknote får det att låta enkelt men deras musik är avancerad och det hörs att många timmars slit ligger bakom. Instrumenthanteringen är över lag mycket professionell. Lite tekniskt strul med trummorna sätter övrigas improvisationsförmåga på prov och missödet lämnar oss ostörda. Jag gillar de schyssta tempoväxlingarna här och var men tycker att det ser en aning stelt ut på scenen. Kanske den avslagna stämningen i lokalen inverkar hämmande för det är varmt och det är kvavt i den här källaren. Darknote bildades 2004 men har hittills bara släppt en EP, ”Walk Into Your Nightmare”, som kom förra året. Setets sista låt, ”Lavoera” håller en klass för sig och skiljer sig från övriga låtar som framförts. Den har ett helt annat flyt och är vackert melodiös med skön stämsång. Jag gissar att om Darknote får en hit så blir det den. En riktigt fin avslutning.
Atrum är också från Island och de har mellanlandat i Köpenhamn innan de styr kosan mot Wacken. De, liksom Darknote, visar att det inte går att applicera riktigt samma genrebeteckningar på isländska band som på svenska och norska så det jag inledningsvis uppfattar som spretig döds/black förstår jag efter en liten stund nog är ett nationellt särdrag. Atrum levererar utmärkt growl, massiva instrumentalsjok och mördarhårda slagverk i fyndiga kompositioner. Jag kan inga låttitlar men i mitten av setet presenteras en riktigt bra dänga, ”Natural Apotheosis”, som jag tycker är den mest minnesvärda men överlag blir det lite enformigt för när jag förstått deras kompositioner känns de faktiskt förutsägbara.
The Monolith Deathcult har aldrig fått något större genombrott men har bidragit till dödsmetallens utveckling lite i skymundan. De industriutflykter som die-hardfansen bespottar Morbid Angel för på ”Illud Divinum Insanus” har holländarna länge experimenterat med och förfinat. De spelar inför en ytterligare decimerad skara så det är verkligen en familjär och stillsam tillställning men det osar rutin och självförtroende från scenen och jag gillar verkligen deras extremt tunga, rätt långsamma krigsmusik som dekorerats med förinspelade intron och vackert körande. Robin Kokk, bas och sång, har en djup och mäktig growlröst och det blir skitsnyggt när hans stämma kontrasterar med gitarristen Michiel Dekkers som mest utstöter hesa och lite gälla vrål. Jag blir förvånad flera gånger över hur genuint professionella de är. Jag vet inte vad jag förväntat mig. Jag har aldrig tidigare sett dem live men jag får en högkvalitativ upplevelse som drabbar mig i magtrakten. Riktigt fint blir det i ”Master of the Bryansk Forrest” och nästan technosvängigt i ”Kindertodeslied” men det är ”Wrath of the Ba´ath som verkligen väcker de kanske förtio personerna i lokalen. Det blir till och med allsång mellan de grymma gitarrsolona. Fantastisk låt, och när ”Den Ensomme Nordens Dronning” tonat ut känns det verkligen tomt och övergivet men The Monolith Deathcult har inte gjort slut ännu utan återkommer i slutet av året med den ännu obetitlade uppföljaren till Trivmvirate. Jag är på.
