Nu har Viscious Art existerat i snart tio år men ännu inte fått det genombrott de förtjänar. Konstigt! De levererar döds med fabulös rytmik och skitcoola vändningar i kombination med ypperlig instrumenthantering och vansinnigt bra growl av Jocke Widfeldt och Jörgen Sandström, bas. Alla är välrenommerade musiker, Gitarristen Matti Mäkelä och Robert Lundin på trummor har tidigare verkat i Dark Funeral och Tobbe Sillman, gitarr, i bland annat Guidance of Sin. Att de endast fått ur sig två fullängdare och en EP är enligt mig en petitess. På Gasklockans scen är Jocke Widfeltd skrämmande. Han ser ut och beter sig som ett psykfall då han spänner sin galna blick i någon enskild i publiken samtidigt som han i ”The poet Must Die” väser fram texten ”remember tomorrow the promise to kill me”. Han ser faktiskt mest hela tiden ut som en tvångsintagen som viskar bisarra hjärnspöken när han i själva verket brölar fram ”Murderer” och supersköna ”We´re Both Into Killing Me” som lätt kan bli en allsångshit om bara fler hade brytt sig. Det mesta går i ett hetsigt tempo men alla finurligheter går fram då ljudet är mycket bra där jag står. Widfeldt torkar svetten ur polisongerna med en handduk märkt ”Kriminalvården” och Sandström tackar publiken flera gånger för att de kommit och för att de står kvar trots att Accept står på stora scenen precis utanför. ”Exit Wounds” blir sista låt och när Jörgen Sandström ytterligare en gång tackar för supporten innan deras camouflageklädda hyddor lämnar scenen hinner jag utbrista ett ”men, tack ska NI ha!” Och den känslan består.
