Det är lite svårt att vara kritisk mot Nifelheim. De är självklara, egentligen väldigt folkliga och så totalt befriade från det mysticism och svårmod som präglar många band inom black. När de inleder med ”Black Evil” följd av ”Demonic Evil” och sedan ”Satanic Sacrifice” känns det som tre käpprapp på raken och budskapet är ”dra åt helvete, eller lämna lokalen”. Atmosfären i Gasklockan ger en försmak om vad som väntar i skärselden och till tonerna av ”Infernal Flame of Destruction” köper jag enkelbiljett till Nifelheims alldeles egna plats i Hades. Nifelheims okomplicerade black är egentligen inte enkel men det direkta tilltalet i såväl scenframträdande som tonkonst är lätt att omfamna och älska. Och det är kanske en anledning till att de under cirka tjugo år tillhört ett av de mer respekterade svenska banden i genren. Old-school är oftast rätt och med klassiska element och Bathory-vibbar samt ett förbehållslöst publikfrieri kan tvillingarna Tyrant och Hellbutcher Gustavsson hämta hem ytterligare en prispokal för bäst-i-test på festival.
Jag har aldrig sett Nifelheim göra en dålig spelning men det här giget på Getaway placerar sig bland de mer minnesvärda. Nitkostymerna sitter perfekt, publiken är entusiastisk och scenförhållandena idealiska, varmt, trångt och jävligt ljuvligt. När min personliga favorit, skrålvänliga ”Storm of Satans Fire” avslutningsvis klingat ut känns det jättekonstigt att gå ut i kvällssolen och trängas med folk i Bullet-tröjor. Jag vill alltid vara där Nifelheim är. Jag är nog kär.
