Till tonerna av hembygdshymnen ”Ack, Värmeland du sköna” tågar den här dödsplutononen in på Gasklockans scen och det är pampigt. Inledningsvis är ljudet ganska krattigt men det ordnar sig snabbt till ”Hollow Retribution” från snart tio år gamla ”Blood Rapture”. Jag blir så evinnerligt glad av att se och höra dödsveteraner på scen som med kängorna i myllan och utan krusiduller krigar fram den ena marschdängan efter den andra. Det finns en trygghet i extremt väl framgrowlade låtar som ”The Carnage Rages on” och ”Terrorize, Brutalize, Sodomize”. Det finns en helande harmoni i enormt stilsäkra ”The Dead Awaken” och lite finurligt långsamma ”Shrouded in Darkness” från senaste ”Opus Mortis VIII. Att Vomitory slitit scengolv i tjugo år och fortfarande gör det med bravur hedrar dem och jag känner mig utvald där jag står och bara myser nedanför scenen Alla låtar framförs som med en granatkastare där basgångarna hotar att krossa mitt mellangärde men är så coola att jag nästan trillar omkull av pur förtjusning. Tystnaden mellan varje låt blir obehagligt påtaglig. När Erik Rundqvist med uppriktig värme tackar publiken för att de tagit sig tid att komma och sedan aviserar den slutliga attacken ”Chaos Fury” får jag redan där och då en sorglig känsla av saknad. Tystnaden är som sagt, obehaglig.
