True darkness från de norska skogarna flamberar sin besatta publik.
Inte ett fjolligt Darkness som spelade kvällen innan med falsett-sång, pyjamas och papperskonfetti. Nej här är det bonna-skånska, grymtningar, sylvassa nitar och massor av eld.
Sist (och första gången) de norska skogstrollen var på svensk mark så slog Abbath sönder sin gitarr och kastade ut delarna till publiken som i sin tur massakrerade gitarren ytterligare. Fansen slogs blodiga och var i extas. Nu två år senare får vi en andra chans att komma dem nära. Hela vägen till helvetet.
Banderollen hissas upp och hornen riktas direkt mot det gigantiska trumsetet som den respektfulle Horgh intar sin hotfulla position i direkt beredskap för att när som helst bombardera publiken med sina tromber av snattrande förödelse!
En timme efter midnatt pressar mörkret undan solen och mörkret segrar, om än bara för en kort stund under den knappa timmen IMMORTAL offrar sin hord med trogna armé till fans.
Abbath Doom Oculta (gitarr & sång) och Apollyon (bas) är två frontmän som förlöjligar alla andra i samma genre. De fullständigt briljerar på scenen och flaxar runder på scenen och hinner med både att visa upp sina modellerfarenheter och poserar till publikens jubel . Abbaths rörelsemönster som påminner om en vandrande krabba är så sinnesjukt kul att man glömmer bort att man är på en tuff black metal konsert! Kul att de tuffaste männen på vår planet har självdistans och humor till skillnad från en viss Glenn Danzig kvällen innan.
Tyvärr så lider Abbaths gitarr av en sjukdom och lägger av lite när den vill. Som den kungliga artist han är sköter han det skitsnyggt och hyllar publiken istället och för sina små tal på gammelskånska! Shit Happens som han uttryckte sig och ryckte på axlarna andra gången samma fel uppstod. Olyckligtvis ville felet inte ge med sig. Troligtvis var det pedalerna som spökade. Vid två olika försök bröts hans ljud så de hoppade över två låtar och körde vidare som om inget hade hänt. Mellan varven när han inte sjunger visar Abbath sin skådespelartalang med att grimasera så pass att en viss Gene Simmons åter igen kommer försöka stämma honom för identitets-stöld.
Strulet är bara en liten notis som knappt märktes då de hanterade problemen väldigt proffsigt. Improviserade partier av Apollyon och Horgh håller igång konserten. Givetvis är Abbaths roliga små tal kanske det bästa på hela festivalen! Tyvärr så utnyttjas inte hela speltiden på 75 minuter då det ströks för många låtar. Det blev bara 45 minuters effektiv speltid.
När de sen går av tidigare (pga att de hoppat över tre låtar) föröker publiken ropa in dem igen. Alla är säkra på att det blir ett extranummer. Men när roddarna sänker backdroppen och monterar ner trummorna så möts det norska crewet av en vägg med bu-ord. Publiken skriker efter mer och vägrar gå där ifrån. Även om ingen brydde sig om gitarrstrulet så var det dem spelade absolut världsklass. Kungliga låtar. Det är högt och det låter bra både vid staketet och längre bak. Suget efter mer kändes i magen hela vägen bort till campingen…
