Efter helgens storslagna Big4 så surfar Getaway vidare på thrash-vågen med San Fransiscos vassaste thrashers – DeathAngel.
Konserten som börjar redan 14.15 inleder men en mini mosh pit. Sångaren Mark Osegueda är nästan en kopia på Amorphis frontman Tomi. Med sina imponerande dreads flyger han runt på scenen och visar vilken frontman han är. Han är dock inte ensam om att fronta bandet. Rob Cavestany och Ted Aguilar på gitarr röjer och spelar riktigt tekniskt. De är lite morgontrötta i början men det ordnar upp sig allt efter hand som publiken dras med.
I samband med att moshpiten sakta växer vaknar basisten Damien Sisson till och visar upp imponerande basbändar-manövreringar . Damien slår på basen och försöker med ett flertalet visuella tricks. Ljudet låter bra mycket bättre lite längre bak än där framme, men jag sugs in i energin från scenen och ställer mig längst fram i solens penetrerande strålar. Amerikanarna är tydliga med vad de tycker om Gävle. De är jätteglada över deras väckarklocka (publiken) och deras 24 timmars bussresa från Tyskland är snabbt bortglömd.
Tyvärr är basen i hela ljudbilden alldeles för låg. Det är framförallt bara dubbeltrampet som genererar lite tyngd och det är inte förens under sista halvan som ljudet blir tyngre.
Trummisen var förövrigt helt galet crazy! Under deras 45 minuters gitarronani och skinnpiskande stockar så märker jag att Will Caroll bryter minst tre stycken trumpinnar!
De körde en del saftiga låtar från senaste plattan, bland annat titelspåret Relentless Revolution. Annars var överraskningen den lite mer oväntade Black Sabbath covern – Heaven & Hell! Publiken var direkt med på tonerna. Märkligt nog funkade denna versionen är förvånads värt bra. Den var inte så thrashig som man först skulle kunna tänka sig utan lite snabbare bara, men väldigt skickligt och felfritt genomförd. Marks sång var nästan skrämmande bra och han gör sin bästa sånginsats i denna låten. För svensson-rockaren skulle de nästa tro att det var självaste Dio som sjöng på en demo! Skrämmande likt på sina delar.
Sonic Beatdown var dock en pärla vi inte fick höra.
En låt jag verkligen hade hoppats de skulle köra.
