Tjugo minuter innan Mayhem ska stå på scen ösregnar det över industriområdet där Copenhell huserar och det får gärna fortsätta, tänker jag. Mayhem i solsken rimmar illa men när de inledande tonerna till ”Pagan Fears”ljuder över asfaltplanen skiner den ändå på oss. Danskar har aldrig haft något hett kärleksförhållande till black så när världens största band i genren visar upp sig är det bara att utan tjafs promenera längst fram till kravvallstaketet där jag med tindrande ögon och värme i hjärtat skådar och hör mina husgudar. Atilla är som vanligt demonisk. Han spänner ögonen i oss och trollar med sina stämband i ”My Death”, ”Crystalized Pain in Deconstruction” och ”Buried by Time and Dust”. Necrobutcher smilar och hälsar glatt på bekanta ansikten i de främre raderna medan parhästarna på gitarr, Morfeus och Teloch, låter sina fingrar fladdra som fjärilsvingar över strängarna. Teloch (Nidingr,Umoral), som tidigare i år ersatte Silmaeth, behöver knappast bevisa något för de inbitnas skara men är märkligt anonym för flertalet. Nåväl, Mayhem har alltid varit större än summan av medlemmarna och personligen tycker jag att Telochs scenpersonlighet och spelskicklighet är ett stort plus i nuvarande uppsättning. ”Freezing Moon” utgör en höjdpunkt i setet och solot får Morfeus ta hand om. Hans karisma tenderar att stundvis överskugga Atillas ganska återhållsamma utspel och då jag tidigare sett honom med Mayhem på betydligt mindre scener blir det nu tydligt att hans potential kommer bättre till sin rätt i ett större sammanhang, Hellhammer syns som vanligt inte bakom sitt gigantiska trumset men gör som brukligt en extraordinär insats. Som oftast är ”Pure Fucking Armageddon” final och likaså Atillas hälsning ”see you in fucking hell!” och jag är som vanligt aldrig riktigt nöjd efter en Mayhemspelning. De är alltid för korta.
