Jag skiter högaktningsfullt i om det endast är tre originalmedlemmar kvar i bandet för de genomförde spelningen bra, ty det har jag själv bevittnat med bra vänner, i bra väder och i en skön publik vars stämning var på topp.
Nya sångaren Ricky Warwick lyckas till och med ge nytt liv i låtarna med sin raspiga röst även om Phil Lynott självfallet hade gjort det bättre.
Med odödliga hits lockar Thin Lizzy en bred publik från åldern 2-80. Stämningen är schysst och till och med den mest vildsinta hårdrockaren kan under ”dancing in the moonlight” inte låta bli att vicka lite på höfterna. ”Waiting for an alibi” och Jailbreak” startar allsång och en onykter moshpit.
Visst är det ett nytt Thin Lizzy som står på scen men deras nya ”Sunset Strip 2011-sleaze” stil rimmar illa med det 70-tals sound bandet ändå fortfarande överlever på. Jag saknar de utsvängda jeansen och mustascherna och irriterar mig på det plattade håret och LA ink tattsen!
Nikki Sixx-looken funkar inte om man inte lirar musiken.
I övrigt ger jag bandet ett godkännande främst baserat på de odödliga hitsen och Ricky Warwick’s röst. Jag gillar den. Dock saknar jag den känslan av nostalgi jag hade hoppats på och störs över stylingen på de nya bandmedlemmarna.
