Sällan har det varit så mycket trängsel som framme vid Festival Stage på Sweden Rock. Det är lördag och klockan börjar närma sig midnatt, framme på scenen står farbror Ozzy, glad i hågen och viftandes med armarna som en väderkvarn. Det är sista akten för årets Sweden Rock men publiken är långt från vemodig utan vrålar på som aldrig förr:
”I CANT HEAR YOU?”
”I CANT FUCKING HEAR YOU!”
”LOUDER!”
”LOUDER!”
Kanske bör Ozzy skruva upp hörapparaten lite eller så är det bara hans sätt att få igång publiken? Vrålar gör vi i alla fall allihopa och kanske är det de inbitna fansen längst fram som får vråla högst av alla då de av en garvandes Ozzy blir totalt nedsprutade av någon slags sörja som till färg och konsistens liknar filmjölk. Själv är jag glad att jag står en bit ifrån och lider med den stackars kameraman som av en filmjölks(?)droppande Ozzy blir utjagad längst ut på scenen och totalt nedsprutad av vad det nu är (som jag förvisso kallar filmjölk men egentligen skulle vilja kalla sperma).
Jag tycker det är starkt av Ozzy att fortsätta turnera och flänga runt på scenen som han ändå gör efter ett liv i dekadens och framförallt efter olyckan år 2003 då han bröt flera revben.
”Men så sjunger han ju som han ser ut”.
– En mening som är för var och en att tolka.
Tydligt är det emellertid att Ozzy älskar det han gör och han lyckas därav verkligen charma publiken med sin barnsliga utstrålning – även om rösten i år kanske inte riktigt håller. Tursamt nog för Ozzy hjälper publiken med i texten och spelningen höjs trots bristande röst tack vare de odödliga klassikerna som ”Crazy train” och ”Mr. Crowley”.
