Med fantastisk energi och scennärvaro levererar Steelheart till max och bjuder allsång med på sina Zeppelin inspirerade hits som ”Sheila” och nysläppta covern ”Black Dog”. Allting låter lika bra som på platta om inte ännu bättre(?) och förutom kvalitativ musik bjuds även publiken att roas av sångaren Miljenko Matijevic’s bisarra miner och överdrivna matcho-stil. Basisten Rev Jones är även en man som lyckas fånga publikens öga genom att snurra runt runt runt, göra skalle-per hopp och samtidigt (!) bemästra sitt instrument med galans. Det hela är ett nöje!
Matijevic’s röst är även att beundra då den verkligen är ett instrument i sig. Dessutom sinter han inte en enda gång på någon av de höga tonerna. ”She’s gone” drar med publiken och lurar några hänryckta fans att försöka sig på samma tonvidd som Matijevic. Något som kanske hade lyckats i den fiktiva i rullen ”RockStar” där Matijevic dubbar Mark Wahlberg, men inte i verkligheten inte. Att delta i filmen RockStar är förövrigt ett smart drag för bandet som genom att dubba och låna ut sina låtar på samma gång lyckas promota sig själva med egna låtar som ”Stand up and Shout” och ”We all die young”.
Komiskt nog fanns det faktiskt en hel del talanger i publiken med Rockstar-drömmar, vilka med iver och glöd
Av mig får Steelheart högsta betyg för fantastisk scennärvaro, smarta låtval, musikalisk talang och schysst mellansnack. Vad som emellertid drar ner det hela är Matijevic’s ibland överdrivna spex och funk-vibbar. Jag vill inte bli duschad av testosteron och inte heller vill jag få associationer av en kortklippt Robert Plant-kopia med Messiaskomplex.
SKÅL!
