Jag hade blivit varnad. Jag hade blivit tillsagd att ta med mig en hjälm. Jag borde förstått, men ändå baxnade jag ändå över vad som plötsligt rusade frampå scenen och vad som skedde sedan. Åtta karlar i rosa skjorna, vit slips och kletigt smink och så en random figur med ett hästhuvud höll inom ett par sekunder hela publiken i sin hand. I ett våldsamt, för att inte säga aggressivt, framträdande.
Det var som en explosion, som en majsbrasa, en övertändning.
Det var kravallmetal.
(Vilket är killarna i bandets egna ord jag från min intervju med dem nu i efterhand använder)
– Jag själv skulle inte kunna formulera det bättre.
Med ett starkt influerat göteborgs-sound och med låtar In Flames likväl skulle kunna ha gjort, spelar ändå Seventribe i en helt annan liga. Detta tack vare dess helt galna scenframträdande, som för mig föll sig minst lika fascinerande som förvirrande. Att leverera på scen är något bandet bemästrar med stor konstfärdighet även om det hela stundtals mer påminner om en svensexa än ett liveframträdande. Detta bland annat pågrund av bandets mer eller mindre anstötliga maskot ”hästpojken” som verkar finna prestige i att torrjucka på närmaste ting, diskoboll som människa.
Det hela är väldigt … manligt och jag skulle vilja säga att det riktigt sprutade testosteron från scenen och ut över publiken vilka ändock röjde som aldrig förr. Musiken är summa summarum, trots all förvirring och kaos, ändå av kvalité och jag inser mig faktiskt dras till bandets” In Flames möter Metallica med en släng av Turbonegro – sound”. Frågan är emellertid om bandet med sitt starka koncept kan leva vidare på sin dekadens eller om de tillslut kommer klassas som ploj?
Hopes up for Seventribe för de är mysiga killar!
