Vid midnatt dras ridån isär och Ghost flanerar upp på scenen. Hela 20 minuter försenade, inför en publik som nära halvtimmen trängts i cirkustältet. Alla eggade av den olycksbådande röda rök som i nära halvtimmen sipprat fram genom ridån. Spänningen som byggts upp innan giget exploderar i och med Ghost entré i ett samfält vrål. En maskerad man i påveskrud tar micken vari han med sällsamt högdragen och andlös röst påbörjar mässan…
Ett barn hade skrikit av rädsla och mycket riktigt hörs inspelat spädbarnsgråt mellan låtarna…
Röken är i början nästan ogenomtränglig, allt är en dimma och effekten av det röda ljuset, diset, musiken, stämningen, spänningen, publikens extas, dödskallemasken i påveskruden och bödlarna vid dennes sida ger ett näst intill drömlikt intryck. Huruvida det är en mardröm eller inte är svårt att avgöra. Själv är jag nära att tappa fattningen av upphetsning då jag genom kameralisen får en onaturlig skärpa och närhet till bandet.
Jag står så nära att jag kan röra vid dem. En decimeter bakom mig vrålar publiken hysteriskt och ett steg framför mig svängs rökelse som inför en mässa. Luften är tjock och stämningen är nästan greppbart satanistisk. Bandet riktigt förtrollar med sin energi. Som fotograf befinner jag mig i ett tomrum mellan kaos och ritual, upplevelsen är oerhört intim och jag förnimmer varje sekund av skådespelet.
För visst är det ett skådespel. Ghost är inte bara Sveriges hemligaste band, de är även extremt medvetna om det och spelar på sin image så långt det bara går. Jag inser mig delta i en mässa i satans ära, ty precis så känns det. Publiken är med i skådespelet och bandet driver sig själva såväl som sin publik till det yttersta.
Röken är tjock och söt, ljuset är kvalmigt rött. Det riktigt luktar ockult. Ghost bjuder inte bara på det bästa scenframträdandet på Muskelrock utan på det i särklass bästa scenframträdande jag sett på mycke,t mycket länge. Fascinationen är total och jag (som inbitet fan) vrålar med i varenda låt. Själv är jag emellertid inte det enda fanet. Hårdrockare faller över kravallstaketet och trängseln i publiken är näst intill så total som när AntiChrist som spelade på torsdagen. ”Ghost, jag älskar er!” hörs en mansröst vråla på håll och trotts det spöklika och mardrömsaktiga i akten finns ändå kärlek.
Trots att ingen i bandet under hela scenframträdandet yttrat ett ord håller sångaren ”Papa Emeritus I” publiken i sin ursäkta hand. Endast innan sista låten låter han sin elaka stämma ljuda med orden ”Då var det dags att avsluta ritualen” varpå Ghost starkt avslutar med låten ”Ritual”.
